Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 september 1866, sida 1

— Mademoiselle Barbara Churchill, upprepade ceremonimästaren, med en brytning, som gjorde mitt namn nästan oigenkänneligt. Mademoiselle Barbara Churchill anmodas stiga fram. Ytterst förvirrad och tviflande, steg jag upp, stannade och vågade icke lemna min plats, i medvetandet att allas blickar voro fästade på mig. — Kom, min elev, sade en vänlig röst tätt bredvid mig. Frukta ingenting. Det var professor Metz, som erbjöd mig stödet af sin arm, Jag minns icke om jag tog den — jag minns icke ons hur jag kom dit, men jag fann mig nästa ögonblick stående vid foten af upphöjningen, och hertigen, som lutade sig öfver mig, med lagerkransen i sin hand. Han talade, men jag hörde endast ljudet af hans röst. Han lade medaljen i min hand och kransen på mitt hufvud. Jag lutade mig instinktmessigt ned för att emottaga den, och sedan detta var gjordt, vände jag mig darrande om för att gå tillbaka till min plats. I detsamma såg jag upp, och der, bland åskålarne till höger — der, böjande sig ifrigt framåt, igenkännelig bland hundra andra, blek, mörklockig, med den gamla brinnande blicken och den gamla fria hållningen, såg jag — 0 fröjd! — för första gången sedan morgonen i skogen för många långa är sedan — min barndoms afgud, min hjelte, Farquhar af Broomhill! Det var hvarken förvirring eller krötthet, eller rörelsen ötver en oväntad triumf — det hade ingenting alls att göra med priser, examina eller storhertigar — det! var åsynen af detta ena mörka ansigte och dessa strålande ögon, som kom rum