Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 september 1866, sida 1

UTRIKES. TYSKLAND. I Hamburg har aflidit en der mycket bekant person, Kristian Rama-Ayen, född bramin. Rama-Ayen, som uppnådde 52 års ålder, öfvergick i Tranquebar år 1840 till kristna religionen. Att en bramin öfvergifvit sina fäders tro hade icke på 100 år inträffat, ehuru missionärerne visst icke sparat bemödanden att vinna män af den förnäma indiska prestkasten för kristendomen. Det var den danske pastor Knudsen, som hade lyckats fullborda detta omvändelseverk, och den sällsynta händelsen till ära åtog sig konung Kristian VIII af Danmark att vid Rama-lyens dop fungera som fadder. På Knudsens råd begaf sig f. d. braminen till Europa; i Tyskland skulle han, enligt sin beskyddares plan, bilda sig till missionär, men han föredrog snart att slå sig på handel, förskaffade sig hamburgsk borgarerätt, gifte sig med en skolföreståndarinna, fröken Bolmsack, försökte sig, sedan han blifvit mäktig tyska språket, som skriftställare, men blef mest bekant genom tillverkningen af sitt berömda ,,Bramin-Cardinal och af goda likörer. ÖSTERRIKE. I Kölvische Zeitung meddelas från Wien följande karakteristik af ställningen i Usterrike: Sedan några dagar underhandlar man åter med ungrarne. Såsom regeringens ombud verkar endast och allenast grefve Beleredi, som af kejsaren blifvit särskildt dertill utsedd. Denne har till en början vändt sig till de begge framstående ungrarne Julius Andrassy och Lonyay och erbjudit den förre hofkanslersembetet, den sednare en ungersk ministerportfölj. Underhandlingarne vända sig naturligtvis kring vissa hufvudfrågor, medan man tillsvidare lemnar de underordnade differenspunkterna alldeles åsido. Men dessa hufvudfrågor äro statsskuldsfrågan, paritetsfrågan och Ungrens inre konstitution. I ett slags ultimatum har grefve Belcrelli lofvat, att regeringen skall gifva efter i de begge sistnämnde frågorna, men begär deremot i den nörsta, att ungrarne skola otvetydigt tillmötesgå kejsarens äsigter. (irefve Andrassy har med ministern noggrannt diskuterat detta ultimatum och deretter rest till Pesth, för att öfverlägga med de förnämste ungerske ledarne och så snart som möjligt återvända med definitiva andraganden. På grund af nära bekantskap med åsigterna och önskningarne å ömse sidor är jag öfvertygad, att en öfverenskommelse lätteligen låter verkställa sig, helst som hofvet nuär sympatiskt stämdt för ungrarne och till hvarje pris vill bringa en försoning till stånd. Men ännu finnes en skiljaktighet, som för kabinettet är af största vigt, och på hvilken möjligen hela försoningsstäfvandet kan stranda. Ungrarne begära nämligen, att medlingsförslaget, sedan det blitvit af de enskilde underhandlarne å ömse sidor faststäldt, ofördröjligen skall föreläggas ungerska landtdagen och träda i kraft, så snart det af folkrepresentationen blifvit gilladt. Men en österrikisk minister, som vill hålla sig uppe, måste för sin del nödvändigt fordra, att monarkiens öfriga, i saken intresserade landtdagar samtidigt inkallas, och uppmanas att antaga det ifrågavarande medlingsförslaget, och detta först, då så skett, blifva gällande. Uppfyllandet af detta vilkor gör grefve Belcredi för sin person till en kabinettsfråga. Men skola ungrarne i