Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 september 1866, sida 1

met att dansa omkring för mig och lät mig stödja så tungt på professorns erbjudna arm. — Ni behöfver luft, hviskade han och ledde mig till ett förmak, der madame Brenner gaf mig ett glas vin och vatten och påyrkade att genast föra mig tillbaka till skolan. Jag gick till mitt sofrum och anhöll att blifva lemnad alldeles ensam. — Om jag sofver, sade jag, skall jag blifva bättre. Men det var icke sömn, som jag behöfde. Det var ensamhet och tystnad. JXIN Kaäar1ILEL. Ett välkommet besök. Han tog mina händer i sina och förde mig till fönstret. — Hvad, Barbara? sade han. Lilla Barbara, som klättrade upp i ett visst fönster en vacker eftermiddag och red hem på Satan. Vid min själ, jag kan knappast tro det. — Tro eller tvifla, hvilket ni vill, Sahib, svarade jag, halft skrattande, halft gråtande, men det är icke desto mindre sannt. — Jag förmodar det, sade han allvarsamt. Jag förmodar det. Det kunde knappast finnas två Barbaror i en så liten verld som denna. Och så att finna er här — här, af alla vinklar och vrår i Europa! Jag skulle lika gerna tänkt på att träffa er i Kina! Så lång till på köpet — så skicklig — en sådan förträfflig artist! Peste! åsynen af er gör att jag känner mig tolf år yngre. Hur länge sedan är det, carina, ni och jag voro på Broomhilt tillsammans?