Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 september 1866, sida 2

styrelse, så att denna, utan afseende å bankreglementets föreskrift, lärer vara beredd att låta den metalliska valutan nedgå huru långt som helst, och ämnar i alla sall icke upptaga något lån. vihafva förgäfves forskat efter grundentill denna riksbankens obenägenhet att skaffa sig en tillfällig utländsk kredit. Det har varit oss omöjligt att fatta hvarföre man ej längesedan vidtagit en sådan åtgärd, då det synts oss sannolikt att vår rubbade rörelse skulle kunnat åter bringas i gång med blott ett obetydligt belopp, kanske 5 å 6 millioner. Ty penningarne stanna ju icke på låntagarnes hand, utan tjena till att fylla liqvider, som åter fylla andra liqvider, hvarefter allt är åter i ordning, hvaremot fortsatta mankemanger inträda, när blott en eller annan ej kan fullgöra sina förbindelser, då också ett stort antal lånesökande infinna sig på penningmarknaden, som aldrig behöft göra det, derest liqviderna ordentligt ingått. När nu riksbanken icke är någon enskild institution, när dess uppgift ej heller är att åstadkomma högsta möjliga bankovinst, än mindre att tjena till redskap för tillfredsställande af privat vinningslystnad, utan när grunden för dess tillvaro är landets samfälta bästa, så böra dess styrelses alla omsorger vara riktade åt detta håll. Atminstone borde man kunna fordra att vid en tid af trångmål, som hotar med betänkliga vådor, riksbanken skulle kunna finna och vidtaga andra åtgärder än att hålla sina valutor orörliga och låta ett strypningssystem fortfara, som dock rörer hela landet, om ock en och annan cynisk personlighet hunrit, genom bränningarne, så i hamn, att han numera kan med lugn mWohis andras ruin. Den enklaste åtgärden för riksbanken är att skaffa sig ett tillfälligt lån eller kreditiv, då realisationen af räntebärande papper, som man hållit städse fastlåsta, i denna tid vore garska ogynnsam. Dagl. Alleh:as förf:e lemnar nu en förklaring hvarföre man underlåtit en sådan I åtgärd — det skulle väcka uppseende och iskada hela landet, om svenska riksbanken j uppträdde så om låncesökande. Se der det vigtiga skälet, men som har felet att sara alldeles falskt. i Först cch främst behöfver man ej vara hjelpsökande, derföre att man upptager ett län, enär det är för långifvaren lika fördelaktigt att erhålla afkastning på sitt kapital, som för låntagaren att erhålla kapital till sitt förfogande. Vidare komme ett lån på några få millioner ej att väcka det alldra minsta uppseende, då det lätteligen kunde erhållas från en enda bank. eller bankir, för hvilken ett dylikt ficklån vore en obetydlighet. Slutligen kan landets kredit ej i ringaste mån lida deraf, att riksbanken upptager ett lån eller kreditiv, för att för tillfället förstärka sin kassa, något som långt mäktigare länders banker än Sverge mer än en gång gjort. Deremot lider landets kredit, när en mängd personer icke kunna fullgöra sina förbindelser. Men vi hafva äfven hört en annan förklaring till riksbankens motvilja mot den ifrågasatta åtgärden: man vet ej om man skall kunna erhålla vexlar, när tiden är inne till lånets återbetalning! Det är verkligen sannt och icke, såsom man skulle tro, en saga, att dylika åsigter förefinnas inom den närvarande bankstyrelsen. En god inbergning af vår vackra gröda (skulle hafva gjort alla framställningar i sdetta ämne onödiga och gitvit bankstyrelsen frid att rufva på sina skatter och öfsertenna landets affärslif åt sitt öde. Men de bekymmer, som i detta hänseende förefinnas, förhöja äfven oron öfver en bankförvaltning, som torde kunna fungera under lugna och goda tider, men som — efter alla tecken — är föga vuxen sitt uppdrag, när det gäller att finna utvägar till lindrande af svårigheter och förebyggande af de verkliga vådor, som kunna deraf följa. Har man en gång, i välment afsigt att stäfja, spekulationsraseriet , lyckats döda all företagsamhet, så väckes den icke så lätt åter till lif. Penningeställningen i England. I