Mil OYJ U1 11111115—T— TOT den litterära kotteriandan föranledde, såsom vi alla veta, redan tidigt Atterbom till beklagansvärda öfverdrifter, som svårligen kunna ursäktas ens derigenom, att man låter dem passera för poetiska, och hans kritik öfver kritiken vid den ifrågavarande tidpunkten röjer i sjelfva verket, att han ännu i början af vårt sekels femte decennium ej kunde tygla sin hetsighet, då det gällde en attack på litterära motståndare. Emellertid kunna vi, efter att ha inlagt dessa reservationer, tryggt påstå, att vi sällan läst något förträffligare än Atterboms framställning af hvad kritiken bör vara och hvad den icke bör vara. Den förekommer i denna afhandling liksom inbäddad mellan polemiken mot tidens frihetssträfvanden och den mot dåtidens litterära granskning å ena sidan och en historisk öfverblick af de estetiska idernas och kritikens utveckling i vårt land å andra sidan. Vi alla, som befatta oss med anmälningar och recensioner af utkommande skrifter, ha i sanning mycket att lära af de fina och träffande iakttagelserna och anmärkningarna rörande detta slag af litterär verksamhet. Såsom auktoriteter för sina åsigter i ämnet anför han företrädesvis Dalin och Thorild, och den förre hedrar han med benämningen den svenska kritikens sader. Den historiska öfverblick, som utgör fragmentets sednare del, är äfven af stort intresse, då den oftast träffande om också stundom ensidigt karakteriserar den verksamhet, hvarigenom Sverges äldre estetici och kritici utmärkt sig. Att den nya skolans strid mot den gamla deri blifvit framställd från nya skolans egen ståndpunkt med blott den modifikation, som betingas af tidsförloppet, är helt naturligt och kan ej försvaga detta intresse. Slutligen må anmärkas, att denna afhandling liksom i allmänhet Atterboms skrifter i obunden stil utmärker sig genom en genialisk uppfattning af ämnet, en blixtrande qvickhet och en formfulländning, som äro öfver allt beröm. Få ha förstått att i prosa behandla vårt sköna modersmål så mästerligt, få ha med så säker takt bidragit till dess tidsenliga utveckling genom bildandet af nya ord i öfverensstämmelse med dess lagar, och få ha kunnat så förena periodernas mjukhet, rundning och välljud med koncision och klarhet. Detta sistnämnda är desto märkligare, som hans poesi endast alltför ofta lider af svulst och dunkelhet. Huru djupt Atterbom insåg omfånget af hvad han kallar ,, skönhetens gudomliga beskickning och i sammanhang dermed skönhetslärans vigt för de öfriga vetenskaperna visar den i denna del inryckta, särdeles intressanta afhandlingen: ,,Om rätta betydelsen af hvad man kallar ästhetik, betraktadt såsom föremål för akademisk undervisning. Träffande yttrar han deri om den estetiska professionens gagnelighet: Den betviflas åtminstone icke af dem, som skatta för den studerande ungdomen förmånligt, att ej blott förståndet, utan ock hjertat och inbillningskraften erhålla en sund näring och rigtning. I sinnlighetens och passionernas egentliga ålder kufvas de oädla begären endast genom ädla, den råa sinnligheten endast genom en skön. Man torde alltså, utan paradoxi, kunna. påstå, att ingen akademisk profession är mer i ordets ursprungliga bemärkelse praktisk än den, som: Emollit mores, nec sinit esse feros. Vidare förekomma i detta hätte trenne uppsatser från Atterboms första författareperiod. Den första är företalet till den i Poetisk Kalender för 1816 intagna samlingen folksånger, benämd ,, Nordmansharpan, och den röjer en djup och sann uppfattning af en diktarts natur, som på den tiden var föga känd. De begge sednare ega stor litteraturhistorisk märkvärdighet, och denna omständighet har besegrat de betänkligheter med afseende på deras inrymmande i Atterboms Samlade Skrifter, som deras innehåll väckt. Uti dem drager ,Blommornas svärmiske skald i härnad mot den galliska klassiciteten och den hos honom så illa anskrifna Svenska akademien, hvari han dock några decennier sednare tog plats med god smak. Atterboms högst ovanliga makt öfver formen, hans icke tillräckligt uppskattade styrka i qvickhetens brokigt skimrande, ofta mördande lek, hans stora polemiska talang, som till en del berodde på den öfvervägande negativa riktningen i hans natur, äfvensom den angripna partens svaga punkter framträda här i full klarhet. Det är den litteräre oppositionsmannen, chefen för de svenska romantikerna, som skakar den franska smakens envälde i dess grundvalar och börjar en revolution, hvilken, likt de flesta dylika, gör sig skyldig till utsväfningar, till ytterligheter ja, stundom till verklig terrorism, men som icke desto mindre kan anses såsom en verklig lycka för Sverges folk, då den gjort slut på den grundfalska uppfattning af poesiens väsende, som gjort sig allrådande inom den ,sköna litteraturen. Att under dessa attacker nitet för de nya idterna stundom urartar till berserkaraseri, att de uddhvassa och glänsande pilar, som den stridslystne fosforisten afskjuter, icke så sällan gå öfver målet, att han stundom med iögonfallande orättvisa bedömer ej blott ÄÅkademiens vitterhetsdrottar, utan äfven andra erkända storheter, såsom t. ex. fru Lenngren, Addison och Pope, är obestridligt, men detta hindrar icke, att amadeus Atterbom redan genom sin direkta kamp mot den nyktra, regelräta, sententiösa versfabrikation, som ville gälla för poesi, inlagt ovansklig ära. A.