Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 september 1866, sida 2

IIIOIII CtCHLLIAÅ VTIG, DCroT OCKSÅ ybrters UC framställningens klarhet, som vi förut framhållit. De här anmärkta förtjensterna hos Atterboms estetiska skrifter och särskilt den ifrågavarande göra ock, att icke ens den storartade revolution inom estetiken, som Vischer utfört, kan beröfva dem deras värde och anspråk på en allmännare uppmärksamhet. Den andra i ordningen af de i denna del inrymda afhandlingarna är ett längre fragment, som heter , Tankar om kritiker, men som i sjelfva verket förtjent en mera vidt omfattande, då det nästan kan sägas, att den handlar ,,de rebus omnibus et nonnullis aliis. Förfm börjar med att taga sin tid i sträng upptuktelse. Han ser i dess liberala sträfvanden och i de ansträngningar, som afse att befrämja samhällets materiella utveckling, idel hinder för de sköna konsternas och i synnerhet poesiens friska blomstring, och han är ej den ende, som från skönhetssvärmeriets ensidiga ståndpunkt bedömt de krafter, som röra sig på samhällets djup och verka ej blott förstörande och utrotande, utan äfven reorganiserande, uppfriskande och skapande, med en sådan för hvarje opartisk iakttagare iögonfallande orättvisa. Atterbom var, såsom vi ofvan anmärkt, egentligen endast hemmastadd i det skönas verld; den yttre verlden med dess fullt berättigade kraf och stora betydelse äfven för det inre lifvet blef honom alltid till en viss grad främmande, såsom äfven de, hvilka personligen kände denne så rikt utrustade Apolloson, kunna intyga af egen erfarenhet. Och hvad han ej förstod, hvad som låg utanför hans egentliga sfer eller tycktes stå i strid mot hans älsklingsider, angrep han med en skoningslös skärpa, som bildade en egendomlig kontrast mot den mildhet, den verkligen rörande barnafromhet, som eljest karakteriserade hans skaldesjäl. Så uppträdde han i sin ynglingaålder med den bittraste ofördragsamhet mot den svenska akademien och de författare, som ställde den franska klassiska smaken sig till efterrättalse, och så angrep han längre fram med föga mindre skärpa den liberala tidsandan i alla hennes uppenbarelser samt dem, som ansågo för sin uppgift att åvägabringa reformer på det politiska och sociala området i öfverensstämmelse med denna tidsandas ider. Detta sednare slags polemik, som ofta framträdde der man minst väntat den, var, oaktadt den sällsporda talang hvarmed den fördes, föga farlig för den angripna parten, ty endast den, som var hvad man kallar ,,stockkonservativ, kunde undgå att inse, det den stackars tidsandan alldeles oförskyldt af honom öfverhopades med de skarpaste tillmälen och beskyllningar. Sålunda ligger det i öppen dag, att författarens fantasi eller kanske snarare hans inrotade fördomar spelade honom ett spratt, då han företog sig att i den ifrågavarande afhandlingen skrifva på det liberala partiets räkning snart sagdt alla de ytterlighetens, kälkborgerlighetens, lumpenhetens, ja, gemenhetens företeelser, som sårade hans skönhetssinne, när han, återkommen från en färd i fantasiens eller i det ,,rena tänkandets rymder, såg sig med yrvakna blickar omkring i den verld, som omgaf honom. Denna verld var så ömklig, så krasst prosaisk, emedan liberalismens gift genomträngt den — detta var nu en gång för alla hans öfvertygelse, och det var derför ej underligt, att han äfven skref på frihetsvännernas syndaregister den omständigheten, att kritiken i konungariket Sverge var ,under all kritik. Liberalismen var och blef en syndabock, som fick bära skulden för allt, som ej var den gamle fosforisten till lags, och häri ligger orsaken till de nästan frenetiska angrepp mot tidsandan och dem, ,,som påstå sig vara dess inkarnerade uppenbarelser-, som upptaga en stor del af , Tankar om kritiker. Åtterboms hejdlösa bitterhet mot frihetssträfvandena på hans tid förefaller desto egnare, som näppeligen någon estetiker så eftertryckligt som ham uttalat den tanken, att det tillhör ,, skönhetens värf eller gudomliga beskickning att uppenbara sig, icke blott såsom skön naturgestalt och skön konstgestalt, utan äfven såsom skön lefnadsgestalt, — eller att göra sjelfva det menskliga samfundet, i stort liksom i smått (i staten liksom i familjen och den enskilta umgängeskretsen), till ett skönt konstverk — det skönaste af alla. Han hade bort inse, att de reformatoriska sträfvanden, som han fördömde i sin blinda ifver, sjelfva verket just syfta åt detta höga mål, just afse att göra ,, det menskliga samlundet till ett skönt konstverk — det skönaste af alla. Huruvida den stränga förkastelsedom, som Atterbom uttalade öfver kritiken, såsom