Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 september 1866, sida 2

hans gudar, och för dem uppoffrar han sin ungdom. Han är fattig, men fattigdomen är ett vilkor för sträfvande. Han är okänd, men hvad gör det? För sitt aflägsna och sköna ideal är han nöjd att lida allting — försakelser, ringhet, förbiseende. Skulle verlden aldrig erkänna honom, kan han derföre sägas hafva lefvat förgäfves? Har han icke förvärfvat skönhetens elementer, studerat under Michael Angelo, tillbedt Raphael? Ödmjuk, allvarlig, ståndaktig är han, full af undran och beundran som ett litet barn. Outsägligt rörande äro hans förhoppningar, hans fruktan, hans ögonblick at nedslagenhet och tvifvel — outsägligt glädjande äro hans första välförtjenta framgångar. Inga låga begär besudla ännu hans själs obefläckade trängtan. En kopparmedalj, en krans, som skall förvissna före natten, ett uppmuntrande ord af en, hvars omdöme han vördar, äro mera för honom än ett arf. I konstskolan i Zollenstrasse am Main kom jag oförmärkt att bilda dessa åsigter af konsten och dess inflytanden, att anse den som en hög, nästan helig kallelse. Det var en vigtig epok för oss. Ryktet sade, att denna täflan skulle blifva den största, som egt rum sedan skolans grundläggning. Vi hade alla någonting attsträfva för, någonting att hoppas. I hvarje afdelning arbetade eleverna som bin, och, ehuru det är en mycket utnött liknelse, trotsar jag er att hafva undvikit att jemföra hela skolan med en ofantlig bikupa, om ni vid middagstiden stått midt på den tomma gården, lyssnande till sorlet, som utgick från de öppna fönstren rundt omkring. Vi hade i sanning rikliga skäl till tlit, då ära och belöningar för hvarje gren af