Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 september 1866, sida 2

och den tilltagande skymningen. Öppnandet af en aflägsen dörr, ljudet af hastiga steg i korridoren och Hildas plötsliga uppträdande väckte mig ur mina drömmar. — Nå, Barbara, sade hon, är du icke förvånad att se mig så tidigt? — Det är tidigt, svarade jag, för dig, men jag förmodar du återvänder att tillbringa aftonen med mrs Churchill. — Nej, jag har tvertom kommit för att tillbringa den med dig och madame Brenner. Hvad tänker du om det? — Du skämtar väl. — Nej, jag är allvarsam, försäkrar jag dig. — Då reser inte pappa i öfvermorgon? — Han reser verkligen, — och jag har någonting att säga dig. Jag såg upp och märkte vid halfdagern, att hon var blossande och nervös. — Någonting att säga mig? upprepade jag— Jo, de resa, sade Hilda motvilligt, och — och — lofva mig att inte bli rysligt förargad eller ond, kära Barbara. — Förargad! ond! Hvad kan du mena? — Jag menar, att — att jag skall resa med dem. — Resa med dem? stammade jag. Omöjligt! Midt i terminen — med täflingen utsatt till Juli — det är emot reglorna. — Hvad bryr jag mig om reglorna, om jag lemmar skolan! sade Hilda med en föraktlig åtbörd.1 Lemna skolan! Jag satte mig förvirrad och såg tyst på henne. Ser du, sade min syster, talande mycket fort och plockande sönder en penna i små bitar, jag — jag är inte lik dig, Barbara. Jag älskar inte detta ställe, som