Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 september 1866, sida 2

De underhöllo ett beständigt skämt, och då vi sedan, trötta af att promenera, satte oss ned att äta glace och höra på musiken, intog han platsen bredvid hennes sida och lyckades hälla alla andra på afstånd. Äfter en stund gick min far bort till roulette-borden, och mrs Churchill satt som en drottning bland sitt lilla hof, yttrande då och då några anmärkningar öfver Rossini, politik, nipper och de sköna konsterna. Så förflöt aftonen, och jag var glad då den var slut. Hela den natten och flera följande dagar och nätter var jag orolig och bekymrad. Jag såg nu Hilda knappast alls, utom i refektoriet vid frukosten, eller på aftonen, då hon kom sent hem och trött, efter att hafva tillbragt dagen hos mrs Churchill. — Hur skall hon uthärda det gamla ifvet, då de äro resta? frågade jag mig jelf beständigt. Hur skall hon åter foga sig efter skolans reglor och enkla nöjen? Bekymrad och fruktande, hvälfde jag dessa frågor i mitt hufvud och kunde icke comma till något slut. — Jag önskar de voro resta! mumlade g ängsligt, då jag såg det onda förstoas med hvarje dag. Gud gifve att de aldrig kommit! Slutligen kom en dag, då mina tvifvel bragtes till ett hastigt slut. Det var afonen till den tjugofemte Maj, och min fars afresa var bestämd till den tjugosjunde. Hilda hade, som vanligt, varit hos dem hela dagen, de öfriga flickorna voro ute på en aftonpromenad, och jag satt, trött och tankfull, ensam i det tomma klassrummet, tittande ut i den tysta trädgården