Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 augusti 1866, sida 1

benotrver, vinnes enugt min asigt ej Benom dessa demonstrationer, från hvilka den bildade medelklassen alldeles är borta, utan måste roten till det onda uppryckas. Hänförelsen för reformen är ej heller så stor som den för frihandeln, emedan denna sednare var en materiel sak, som rörde pund sterling. Här åter är det en principfråga, och engelsmannen, af det vanliga slaget, bryr sig ej mycket derom, blott han får i ro sköta sina affärer samt har sitt goda kött och sitt trefliga hem. Han frågar ej efter skatterna eller politiken, blott ej hans verksamhet blir störd. Vore det ej så, skulle icke utan motstånd en så stor förändring kunnat ega rum, som den, då en frisinnad folklig regering störtades af parlamentsintriger och tömmarne öfverlemnades till en styrelse af alldeles motsatta tendenser, hvilken med en förnäm axelryckning eller ett hånleende besvarar folkets eller rättare, som de kalla det, packets sarkasmer. Och likväl eftersträfvar den stora bildade allmänheten såväl som folkmassan en grundlig och vidsträckt reform, ty korruptionen och nepotismen äro större och oförskämdare här än i något annat land; man kan i sanning häpna, när man hör berättelserna om ett och annat samt förundra sig, att folket är lugnt, fastän medvetande derom. Men de, som äro intresserade i detta politiska och moraliska elände, äro många: korruptionen blomstrar både på höjderna och i dalarne. Medlemmarne till underhuset väljas genom köp och mutor, den ena skandalösa processen efter den andra pågår jemt härom; medlemmarnes i underhuset röster köpas sedan för den eller den saken, och regeringen åter köper understöd åt sin politik genom att besätta indrägtiga platser och sinekurer med personer, som hon kan lita på i godt och ondt. Att allt tillgår under sådana förhållanden på ett för folkets kassor högst kännbart sätt är naturligt, och det är just derföre den tänkande pater-familias rufvar på reform, men på laglig fastän långsam väg, och komma måste den. Men man hyser i allmänhet här så stor vördnad för adeln och de högre klasserna, att man ogerna vill stöta dem med knytnäfven för hufvudet. Medgifvas måste ock, att aristokratien här i de flesta fall uppfattat sin ställning rätt, och att den för det allmänna gör stora uppoffringar. Men så hyser den ock å andra sidan orättmätiga anspråk, skyddad af sin makt och förmögenhet. Folket saknar dock numera ingalunda anledningar till den allvarligaste missbelåtenhet med rikshushållningen och förvaltningen, såsom då dagarne före parlamentets upplösande sjöministern rent ut förklarade, att Englands flotta är otillräcklig äfven för den vanliga tjensten i fredstid. Detta var ett hårdt ord för det stolta Albion att höra. Det skingrade den lugna tron på dess verldsbeherrskande flotta. Med tillbakahållen harm och förödmjukelse framkastar enhvar denna fråga: hvartill tjenar eller har det då tjenat att vi årligen utgifva 180 millioner rdr för sjöförsvaret, då vi nu af sjelfve sjöministern få höra att vi ej ega någon reseryflotta ens för: fredstid samt intet enda fartyg, som kan mäta sig med den nyss sig här presenterande amerikanske monitorn? En obetydlig medlem af underhuset framkom vid detta till-! sälle med några beskedliga upplysningar; om att reparationen af ett par båtar kostat lika mycket som 10 stycken nya, att! man stenlagt gårdarne i flottans varf med. jerntackor m. m. Dessa små nålstygn gjorde en förunderlig verkan och skulle sramkallat en orkan, om ej till all lycka! parlamentet just då slutat sina förhandlingar för året. Emellertid pågår nu den sedvanliga inspektionen af flottan och dess: förråder, och tidningarne innehålla bittra! artiklar mot amiralitetslorderna. Rent ut! sjunger dock ingen, ty man skäms för utlandet att blotta sig och sin svaghet. Jan och man emellan är dock samtalsämnet, hvad man alltid vetat och låtit passera, nemligen att gruflig vårdslöshet och till ytterlighet gående slösaktighet, efter alla lagens och bokstafvens reglor, egt rum med de medel, som anslagits åt flottan. Uppenbara stölder ske ej, men enhvar, som af gammalt känner huru det i andra länder under nepotismen tillgår, kan fatta, att de gula punden, sönderdelade i de små kopparpencen, försvinna lätt, utan att lemna synnerliga spår af hvart de tagit vägen. Den förenkling i administrationen, som i liberala stater gjort sig gällande, känner man ej, utan i kretsgänger af en komplicerad maskin, smord af byråkratien, söndermalas efter konstens reglor millionerna till atomer, som det lättaste vindkast bortdammar. Den berättigade harmen hos egaren till en, som han tror, afundsvärd och dyrbar egendom, att höra ringa eller intet värde satt derpå, eller den harm som en man känner, hvilken nedlagt årslånga mödor och stora kapitaler på en sak och sedan erhåller ett under all kritik gående lågt anbud, när han önskar sälja sitt verk, kan hvar och en fatta; och att ett krig uppstår mot detta system skall nog snart visa sig, jag menar ett pennkrig mot regeringen, hvilket kommer att blifva den mägtigaste befordraren af en reform härstädes, ej blott i afseende på folkrepresentationen, utan i alla riktningar. Englands yttre politik är nu ock annorlunda än förr, och jäfvas derföre ej lord Russells tal vid ,,Cobden-minnets klubbmiddag nyligen, att lngland är centralpunkten numera för verldshandeln och så