Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1866, sida 3

par. Hvilka voro de? Hvar voro de? Var han död? Hvad hade dödat honom, ellenvem? — Uvsarföre så allvarsam, siqnorina? frågade Hugh, då han en stund derefter vaknade. Hvad är det för en ritning? Jag vände den mot honom, och småleendet dog på hans läppar. — Ah, sade han, det är ett sorgligt minne, petite. Lägg bort den! Jag gjorde så och smög mig bort till pallen vid soffan. Det var alltid min plats nu. — Jag visste att det var en sann tafla, Hugh, sade jag smekande. Berätta för mig derom! Han tillslöt ögonen och skakade matt på hufvudet. — Cui bono! Det skulle göra dig svårmodig, svarade han. — Jag tycker om att vara svårmodig ibland, Hugh. — Åh, nmignonne, det gör jag också. Det är ett kostligt tycke, som vi dela med poeterna. Barbara, du är en liten ovanlig ficka, och jag märker att jag talar med dig, som om du vore en fyrtiårs qvinna. Visa mig taflan! Jag bar den till honom, och han betraktade den några minuter utan att tala — förde sedan fingret längs en liten gångstig, som tycktes liksom trampad genom snön. — Denna klippa, sade kan, står fyra tusen fot öfver dalen, och dalen ligger dernere. Denna smala stig för till en by, vid namn Grieux, många hundra fot lägre. Der är grönt och skyddadt; men här uppe faller ofta snö, till och med om sommaren.