Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1866, sida 3

röda gardinerna och de gröna persiennerna och faller rakt på det nedlutade hufvudet af en liten flicka, som till hälften ligger, till hälften sitter midt på golfvet, omgifven af oändliga skizzer. Denne kraftlöse invalid är Hugh Farquhar; denna lilla flicka, jag sjelf. Ack! han är blott spillrorna af sitt fordna jag och sorgligt förändrad. Bronsfärgen är försvunnen och har efterlemnat en vaxgul blekhet. Hans kinder äro injunkna; hans ögon se onaturligt stora ut; och der äro djupa hålor omkring hans tinningar. Hans skägg har också blifvit längre; och hans händer äro hvitare än ett fruntimmers, men svagare än ett barns. Då jag en stund derefter betraktade honom, såg jag att hans ögon nu äro alldeles tillslutna och att han fallit i en stilla sömn. Låt honom hvila! Jag vill tyst och förnöjdt studera ritningarna tills han vaknar — äro de icke alla hans kära händers verk? Italienska himlar och grupper af mörka ananasträd; bitar af ökennatur med tåg af kameler, som trampa sina vanställda skuggor under fötterna; skymtar af algieriska cactus-skogar och besynnerliga krökningar af Indiska sioder, der buskskogen växer ända ned till vattenbrynet — här fanns allt detta och mera fantastiskt som vexlingarne i en dröm. Slutligen träffade jag på en skizz, som väckte min nyfikenhet och gjorde mig tankfull. Det var en snö-scen bland Alpernas toppar, med en grupp al figurer på en klippa under en öfv erhängande brant. En karl låg utsträckt på snön, och tre andra, klädda i grofra fårskinn, stodo omkring honom, stödjande sig på sina lanslika käp