Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1866, sida 2

Han var i spelrummet. Innan orden cnappast voro uttalade, hade ett tjog herrar flugit att hemta honom, och han, blek nen sansad, kom inspringande. Sjuk, darrande, stående på min stol och knappast stånd att hälla mig uppe,lutade jag mig mot väggen och betraktade mängden. Jag kunde icke se någonting af hvad som gjorles — icke höra någonting, emedan alla talade — icke gissa någonting, eller våga gissa någonting af hvad som kunde hafva händt. Men jag hölls icke länge i tvilvel. Ef ter en stund böljade folkmassan tillbaka och delade sig, och från dess midt utkom — 0, himmel! — Hugh Farquhars liflösa kropp, blek och blodbestänkt, buren af två af hans tjenare! De buro honom ut, långsamt och försig tigt, med doktor Topham gående bred Sedan öfverföll en dödstystnad hela rum ansigten, ljus, väggar och tak tycktes vagga fram och tillbaka för mina ögon — ett förvirradt ljud susade för mina öron, och jag föll sanslös till golfvet. Jag låg på samma fläck, till en del dold af fönstergardinerna, då jag återkom till: medvetande. Ingen hade hört mig falla och i den allmänna förvirringen hade ingen gifvit akt på mig. Kännande mig mycket kall och matt, satte jag mig upp, hvilade mitt tunga hufvud mot väggen och återkallade olyckshändelsen, som nyss inträffat. Var han död? Eller döende? UIler endast illa skadad? Jag var rädd att fråga och likväl kände jag, att jag måste veta det, derföre steg jag upp, efter någon ansträngning, och gick fram till ett par herrar, som talade tyst med hvarandra vid fönstret näst intill. Den äldre af dem såg