Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1866, sida 2

Mest anmärkningsvärdt är det att till och med högre embetsmän, såsom t. ex. landshöfdingar, för hvilka den första kammaren skulle stå temligen gifvet öppen, söka i dess ställe inkomma i den andra, ifven i kommuner, som icke sakna goda kandidater för denna sednare. När landshöfdingarne, under den tid de ligga vid riksdagen, icke lära röna något afdrag af sina höga löner, så synes man kunna af dem fordra, att de skola emottaga ett sådant förtroende, äfven då intet serskildt arvode är dermed förenadt. Eller af hvilka personer skulle man väl eljest kunna fordra detta? Men om desse höge embetsmän, hvilka ällan glömma att göra gällande det de äro i konungens stad och ställe, försmå landstingens förtroende, uppå skäl, som äro oss Hfaitliga, så kan man börja på allvar ifrågasätta huruvida de bör iljas vare sig för den ena eller andra kammaren. Till principen mäste man härtill Svara nej, af samma skäl, som uteslutit en stads embetsoch tjenstemän från valbarhet till stadens fullmäktige. Här är nemligen fråga om frenne statsmakter: Regeringen och folkombuden, och om då regeringens förtroendemän inkräkta alltför mycket på representantkammaren, så är det sara värdt, att den naturliga jemvigten mellan de båda stats smakterna rubb Denna vigtiga grundsats hafva vi dock ej velat göra gällande, sålänge hrr landshöfdingar intaga den plats dem tillkommer, elier i första kammaren, som är aktningsbjudande nog. Men saken lörtjenar att) allvarsamt behjertas, i den stund landshöfdingarne, försmående detta förtroende, fika efter platser i den andra, vare sig för det dermed förenade arvode eller af andra skäl, som de sjelfve allena känna. På samma gång stadskommunernas valmän böra tillbakavisa hvarje sådant försök, böra ock landstingen visa, att de kunna finna riksdagsmän, äfven om landshöfdingarne underskatta äran att af dem blifva valda, något hvarpå de i allmänhet torde göra sig alltför säkra. I sammanhang härmed återkomma vi till frågan om inväljande i vår första riksförsamling efter den nya ordningen af sådana män, som bekämpat, af alla krafter, denna stora och ärofulla reform, blinda för tidens och rättvisans kraf samt likgiltiga för de olyckor, hvari landet blifvit störtadt, derest deras onda uppsåt vunnit framgång, enär deras planer gingo på samma gång ut på ingenting mindre än att störta en af hela folkets förtroende högt uppburen regering. Det skulle förvåna oss, att samma personer, som så talat och handlat, nu äflas att vinna inräde i denna, enligt deras upprepade försägelser, landsförderfliga representation, derest vi ej tillräckligt kände deras oförlikneliga anspråkslöshet; men deremot förvånar det oss verkligen huru valmän, med en gnista af sjelfständighet, kunna falla med sina röster på sådane personer, åtminstone till denna första riksdag, som skall grundlägga vårt nya statsskick. Man bör väl inse, att om detta skall ledas uti en god riktning, så bör det ske genom dem, som varit och äro detsamma varmt tillgitna och som derföre måste känna sig manade att göra allt, för att bringa de mörka profetiorna på skam. Framträder derjemte såsom i öfrigt passande representant en och annan aktningsvärd man af den gamla stammen, som mera passivt slutit sig till motståndsmännen — välan, må han väljas, då hans karakter utgör en borgen derför, att det nya statsskicket ej skall i honom räkna någon motståndare. Men hufvudmännen — de hänsynslöse intrigörerne, hvilka blott vilja inkomma i den nya riksförsamlingen, för att få åter drifva sitt gamla spel — de böra af all makt bekämpas. Man bör nemligen ihågkomma, atv deras val äfven äger en direkt politisk betydelse, i det deri ligger ett misstroendevotum från nationens sida mot den ministere, som i dessa herrar äger sina argaste vedersakare. Vill man verkligen gifva den nuvarande styrelsen ett sådant misstroendevotum, eller bör man icke heldre, genom att till representanter välja den nya statsförfattningens vänner, på samma gäng gifva regeringen ett stöd och en uppmuntran att fortgå på samhällsreformernas bana? Nationens mening i denna del anse vi icke vara tvifvelaktig; men det finnes mångenstädes en viss undfallenhet och osjelfständig konsideration för de mäktige, som kan vålla mera ondt än sjelfva illviljan. All sådan svaghet borde dock gifva vika vid blott en flygtig tanke på den pligt, som är förbunden med de nyförvärfvade politiska rättigheterna, och denna pligt bjuder obevekligt, att en valman lägger all annan hänsyn åsido, än