Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1866, sida 2

nuter, gaf intet särskildt omdöme i någon väg. åt ofantligt, drack två buteljer gammalt portvin, låg i den bästa sängkammaren och afreste tidigt följande morgon, med femtio guinter i sin ficka och ett utseende af högsta nedlåtenhet och liknöjdhet. O, de ledsamma dagarna, hur långsamt de skredo förbi! Från morgonen efter balen, då jag vaknade med denna besynnerliga känsla af oförklarlig oro i mitt hjerta, till den tid då Hugh Farquhars sjukdom kom till en afgörande utgång, föreföllo mig dagarna som månader. Min hågkomst deraf är förvirrad, lik minnet af en dröm, eller en kedja af drömmar, drömda för länge sedan. Efter att hafva sofvit på Broomhill den natt olyckan skedde, skickades jag hem följande morgon till Stoneycroft Hall, der jag lemnades ensam ända till aftonen, då min tante kom hem. Äsynen af mitt bleka ansigte och svullna ögonlock, jemte pigans berättelse hur jag gråtande hade legat i en soffa och icke ätit någonting på hela dagen, öppnade mrs Sandyshafts ögon för faran att lemna mig ensam. Hon beslöt derföre att hädanefter taga mig med sig, och klockan tio nästa morgon voro vi båda på Broombill. Der stannade vi tills vagnen kom efter oss klockan fyra, och så samma sätt hvarje följande dag medan han låg sjuk. Då jag icke hade tillåtelse att komma in i hans rum, fördref jag timmarna så godt jag kunde. Att vandra omkring trädgårdarna, omedveten om kölden — promenera genom den vinterlika parken och undra hur det skulle vara med honom då snön var borta — stå hela timmar och se upp till fönstren i hans sjukrum —