Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1866, sida 2

hörde jag tillstängandet af en aflägser dörr, hvarvid jag höll andan och lyssnade ifrigt. En gång såg jag en betjent gå genom förstugan, men han var försvunnen inom ett ögonblick och tittade icke ens ir för att se om någon gäst var qvar. Sedan dröpo och flämtade vaxljusen i lampetterna och kronorna och slocknade här och der bland de vissnande blommorna, och utmattad af köld, trötthet och ledsnad, föll jag slutligen i sömn. Det var en orolig slummer, genomträngd af en feberaktig känsla af smärta. Var det en dröm? — eller vaknade jag en gång ett ögonblick, för att finna mig buren uppför en dunkelt upplyst trappa, med Tippoos olivfärgade ansigte lutadt tätt mot mitt? XI EÄAPLILEL. Krisen. Hugh Farquhar var verkligen mycket sjuk, och det förblef tvifvelaktigt mänga dagar, om han skulle lefva eller dö. Den dvallika sanslöshet, som beherrskade honom flera timmar efter hans fall, esterträddes af en brinnande feber, åtföljd at yrsel. I detta tillstånd förblef han, med mellanrum af orolig sömn eller högsta utmattning, nära fjorton dagar, under hvilken tid doktor Topham beständigt vistades på Broomhill, och min tante dagligen for dit. Nu, då pröfningens stund var kommen, visade hon i sanning, att om hon kunde vara en bitter fiende, kunde hon också vara en god och sann vän. På tredje dagen kom en berömd läkare från London — en mycket fet och ståtlig herre, som såg patienten omkring tio mi