Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 augusti 1866, sida 2

Min tante var mycket ståtlig denna afton. Hon bar sin svarta brokat-klädning. sin svarta och gula turban och det garnityr af österländska ametister, som hon fått af sin man på sin bröllopsdag. — Ått göra hvad, tante? frågade jag. — Äta middag på Broomhill naturligtvis! Har du inte ofta hört mig säga, att jag aldrig utbytt en artighet med Farquhars i hela mitt lif eller öfverstigit tröskeln till en Farquhars dörr? Och likväl är jag nu verkligen på väg till Broomhill till middag! — Men ni tycker ju om denne mr Farquhar, invände jag, och — — Säg inte att jag tycker om honom, Bab. Jag fördrager honom. Han är en rolig tok, och jag fördrager honom. Det allt, och mycket ändå, ty han är den förste af sitt namn, som jag någonsin tålt, lefvande eller död. Så! jag har aldrig åkt genom dessa portar förut, så gammal jag är. Bab, sitt stilla! Men jag var idel otålighet och kunde icke hafva suttit stilla för hela verlden. Vi hade nu inkommit i parken, och derborta stod huset, upplyst från nedersta till öfversta våningen, liksom en ofantlig fyrbåk. Alleen hade blifvit putsad, men de stora gamla ekarne sträckte sina snöbetäckta grenar öfver de andra och liknade, vid det spöklika skenet af våra vagnslyktor, jettelika grenar af hvit korall. Der var ett annat åkdon några steg före oss, och då vi kommo några fot från den hvälfda portgången, funno vi oss vid slutet af en rad vagnar, hvaraf hvar och en framskred några steg i sender och urladdade dess innehåll en efter annan. Hur mitt hjerta klappade, då det slutligen blef vår tur och