drömt hela mitt lilla lif — konst begriplig, vidrörlig, verklig och idealisk på samma gång! Paul Veronese hade varit för mycket för mig. Det fordrades en konst-uppfostran att kunna genomtränga hemligheterna och uppskatta skönheterna hos denna förträffliga Lombardiska skola. Icke så med Hugh Farquhars skizzer. De voro en amatörs verk; ofta felaktiga utan tvifvel, men fulla af karakter och effekt och just egnade att reta inbillningen och ersätta allt som kunde fattas hos dem såsom konstverk. Slutligen slog klockan tio, och min tante upphörde med spelet. Om hon också var midt i ett parti eller vid den mest afgörande punkten, slutade hon alltid obevekligt vid första slaget och lade bort korten. — Du tycker om denna bok, Barbara? frågade mr Farquhar, talande till mig för första gången sedan de börjat spela. — Jag har aldrig sett någonting så vackert, sade jag: och mitt ansigte var utan tvifvel mera vältaligt i pris, än några ord jag kunde hafva yttrat. Han smålog och tog volymen ifrån mig. — Visa mig hvilken teckning du tycker I bäst om, sade han, i det han hastigt vände om bladen. Jag hejdade honom vid en, som föreställde en förfallen fontaine, med en bakgrund af mörka berg och en italiensk contadina, som fyllde sin vattenkruka, i förgrunden. — Den tycker jag bäst om af alla! utropade jag. — Och så gör jag, petite. Du har träffat på det bästa i boken. Sägande detta, tog han sin pennknif,