Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 augusti 1866, sida 1

ring, hvaraf äfven Tyskland skulle beröras. Man må emellertid icke göra sig skyldig till öfverdrift; ännu har det icke talats om att Frankrike ställt fordringar på Preussen; det är endast inledande underhandlingar som öppnats, och dessa kunna ju icke utan vidare omständigheter röra sig kring samtliga gränserna af år 1814. Savojen har ju nemligen kejsaren redan tagit; att han skulle vilja tillegna sig delar af schweiziska området eller belgiskt territorium, derom förljudes intet med något anspråk på sannolikhet. Skulle Belgien, som ingenting vunnit på kriget, lemna Frankrike skadeersättning? Man försäkrar i Brissel, att Tuileriekabinettet ännu icke gifvit belgiska regeringen den minsta vink om en sådan afsigt! Frågan gäller alltså endast tyska gebitsdelar af ringa omfång: Saarlouis, Saarbräcken och landet mellan Saar och Lauter med staden Landau — således lika mycket bajerskt som preussiskt område; ja, Bajern skulle tillochmed komma att bringa de största offren åt Frankrikes anspråk. Kejsar Napoleon kan emellertid vara öfvertygad om, att han skall få att göra ej blott med Preussen, utan med hela Tyskland, ifall det på allvar ifrågasättes, att tyskt område, det må vara preussiskt eller bajerskt eller blott lichtensteinskt, skulle afträdas. I s-amanhang härmed försäkrar tidningen, att hela Tyskland skall visa sig som en man, om Frankrike rör vid dess gränser. I Wien har underrättelsen om Frankrikes sednaste uppträdande väckt stor glädje, och man bygger derpå förhoppningar om en farlig konflikt mellan nämnda land och Preussen. Så skrifver Wienertidningen Presse: Det kan icke nekas, att kejsar Napoleon har den bästa anledning att öfvergifva sin passiva hållning, emedan Preussen öfverskridit hans i brefvet till Drouyn de Lhuys uppstälda program. Detta fordrade bevarandet af Österrikes ställning i Tyskland, en kraftig union mellan de tyska sydstaterna och en dominerande europeisk ställning åt Frankrike. Den första af dessa punkter har redan fallit till marken, och den andra står på svaga fötter; men med dessa begge punkter står och faller äfven den tredje. Vill kejsaren skydda Frankrikes intressen mot det ututvidgade Preussen, måste han handla raskt. Nu äro de preussiska trupperna decimerade af strider och sjukdomar. De nordtyska länder, som Preussen ämnar med sig införlifva, äro ännu icke hågade att underkasta sig ett sådant öde. Sydtyskland är uppfyldt af hat till Preussen. Men denna ställning kan snart förändras, och derefter vore Frankrikes magt icke tillräcklig att krossa Preussens öfvermod. I några Wiener-skrifvelser anföres tillochmed såsom tecken till en nära förestående brytning mellan Preussen och Frankrike, att icke obetydliga preussiska truppafdelningar dragas från Böhmen och Mähren; men denna åtgärd förklaras enklare dermed, att koleran häftigt griper kring sig bland trupperna i de nämnda provinserna. Medan i de tyska tidningarne allmänt betraktas som afgjordt, att Preussen utan vidare omständigheter skall med sig införlifva konungariket Hannover, försäkrar likväl nu en Berliner-korrespondent till .France, att grefve Bismarck gifvit efter för de vänskapliga föreställningar, som engelska och ryska regeringarne gjort honom, samt bestämt sig för att underhandla med Hannover på en grundval, långt fördelaktigare för det lilla konungarikets intressen än man hitintills antagit. Det säges vara i och för dessa underhandlingar som furst Ysenburg, Preussens förre gesandt i Hannover, afskickats till hannoveranska drottningen, som ännu vistas i sin förra hufvudstad. Emellertid synes denna uppgift högligen tarfva bekräftelse. Bismarcks organ Norddeutsche allg. Zeitung för den 14 dennes försäkrar, att förberedelserna till de emotsedda annexionerna äro i full gång, och att ryktena, det inkorporeringen af de eröfrade länderna skulle från olika sidor stöta på farliga hinder, äro ogrundade; fastmer torde redan under denna landtdagssession lagförslag komma att framläggas, som sam