Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 augusti 1866, sida 1

gå för sju personer. Fullers hafva två söner och en dotter, så att de gå för fem. Fröknarne Capel äro fyra. — Håll, nog! Jag är redan yr i hufvudet. Måste jag vara artig mot alla dessa menniskor? — Åh, det är som ni behagar. Han tog listan, genomläste den flera gånger och försjönk i djupa tankar. Efter en stund satte min tante fram sitt lilla valnötsbord, tände lampan och sorterade spelkorten. Då detta var gjordt, började de sitt vanliga spel och. tillbragte så aftonen. Hvad mig beträffar, var det nöje och sysselsättning nog att sitta på en pall vid Hugh Farquhars fötter och studera boken med silfverspännet. Här voro skizzer i sanning! — några i vattenfärg, några i blyerts, några i sepia. Nu en sida med blott grofva teckningar, ansigten sedda från ett fönster, fragmenter af pelare och konturerna af en båt med trekantiga segel — nu en grupp tyrolska bönder med gröna hattar och broderade jackor — nu ett snöbetäckt berg, en vild slätt öfverströdd med sällsamma vexter, en indigofärgad himmel och ordet Chimboruzo skrirvet i hörnet. Derefter kom kanske en hop gamla hus en sällsam planta, blad, blomma och knopp, allt bredvid hvarandra — en karrikatyr at en prest, med en jättelik svart hatt och ett par spindelben — ett förfallet torn; en bro; ett träd; en vas; och så vidare kanske en hundra sidor. Då jag kom till slutet, gick jag tillbaka till början; och utom för att då och då kasta en förstulen blick på det bronzerade ansigte, som jag så mycket tyckte om att betrakta, lyftade jag aldrig mina ögon från teckningarna. Ty hö slutligen, var den konst, hvarom jag hade