Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 augusti 1866, sida 1

för en höstafton i England — att slå i ett glas af någon utsökt likör och tvinga mig att dricka det — att blifva påsatt ridstöflor och sporrar — att taga mig i sina armar och bära mig ned för trapporna, som om jag varit en fjäder — allt detta var endast några sekunders verk. En stalldräng, hållande en präktig svart häst, väntade på oss vid dörren. — Såhå, Satan — såhå, pojke! sade Farquhar, stannande ett ögonblick för att stryka sin hand öfver den glatta mahnen och sedan lätt springande upp i sadeln. Hästen gnäggade och skrapade otåligt med framfötterna. — Tippoo lyftade mig upp och satte mig framför sin herre. — Mr Farquhar lade sin högra arm om mitt lif, bad mig sitta fast, hvisslade sakta, och bort flögo vi under den stora hvalfgången och rakt genom parken! Den hastiga rörelsen betog mig i början andedrägten, och jag kände som om jag skulle falla af och krossas i stycken. Detta gick likväl snart öfver och jag återvann förtroende, då jag kände hans starka arm omsluta mig. Det var en herrlig afton. Månen lyste med detta gyldene sken, som endast tillhör honom i skördetiden; daggen glimmade diamantlikt på gräset, näktergalar sjöngo i de höga almarne, och rådjuren, som i flockar sofvo omkring de stora ekarne här och der, rusade upp vid vårt annalkande och flydde bort tjogtals i månskenet. — Ha, liten! sade min kamrat, se hur de springa! De tro, att vi jaga efter dem i aton. — Påminner inte detta dig om Johuny Gilpin? Det påminner mig om en mrs Lenora, som en gång red hundra mil