Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 augusti 1866, sida 2

någon vanlig jag nämna Beethovens. en viss höghet i hufvudets hällning, er sträfhet stämplad på hans panna, el vårdslös kraft och värdighet i hvarje han åtbörd, som utvisade, att han icke va man. Om jag blefve ombede att utvälja något välkändt hufvud, icksom ett porträtt, utan som en typ, skull Likväl skulle de då blifva nödvändigt att utplåna dessa få. ror af förakt och lidande, raseri och bit terhet, som plöja den döfve musikerns an. letsdrag. Samma tjocka, fladdrande lockar funnos der — samma breda panns och stora mun. Solbränd, mörkhårig, mörkögd och med så långt skägg och stora mustascher, som sällan sågos den tiden i England, hade Hugh Farquhar visserligen ett manligt och eget utseende, men Åkundknappast hafva varit mera fullkomligt motsatsen till allt, hvad jag hade föreställt mig. Männer beundrade honom i allmänhet mer än fruntimmer. De sednare, sällan opartiska, sågo i hans ansigte någonting mera fängslande än skönhet. Hvad var detta någonting? Hur skall jag definiera, hur analysera det? Var det kanske, att hvarje blick och hvarje ton vittnade om ett äfventyrligt och vildt lif, otillfredsstäldt, sjelfförtärande? Jag hade ämnat gifva mitt första barnsliga intryck af Hugh Farquhar, och jag finner, att jag beskrifvit honom från mir sednare erfarenhet. Det är öfveriladt gjordt, men låt det vara. Så ofullkomligt det än är, kan jag icke göra det bättre. (Korts.)