Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 augusti 1866, sida 2

att finna, det jag i så hög grad misstagit i mig. Hur olik den Hugh Farquhar, jag sett i mina drömmar! Hur olik den lysande hjelte med den byronska kragen, som jag målat dessa sista tyra eller fem månaderna! Jag hade föreställt mig honom så vacker, så ridderlig, så förtrollande — en man sällsynt som Pheenix. Jag fann honom ingenting af allt detta, och likväl, så besynnerligt det kan synas, kände jag mig licke besviken. Men jag måste beskrifva honom, och företaget är icke det lättaste. Att gå tillbaka till det första intrycket af ett länge förtroligt ansigte — att utplåna Ifrån kind och panna tidens härjningar — att återkalla toner och åtbörder, som då tycktes utvisa så mycket, men som vanan lärt att icke längre märka — allt detta och mer bidrager att förvirra mig. Jag har aldrig kunnat bedöma ålder väl, men vid den tid, hvarom jag skrifver, voro mina begrepp derom af det aldra obestämdaste slag. Så bronsfärgad, så hög, så allvarsam, som han såg ut, då han så der satt vid det röda eldskenet, trodde ljag, att Hugh Farquhar redan uppnått I medelåldern — jag vet nu, att han endast var tjugosju år. Det är emellertid möjligt, att han såg äldre ut — att ombyten af klimat, klädedrägt och föda, äfventyr till lands och sjös, strapaser och alla andra tillfälligheter i ett vildt och kringströfvande lefnadssätt hade åstadkommit någon sådan verkan på honom. Jag har sagt, att han icke var vacker ja, om jag noga analyserade hans anletsdrag, skulle jag kanske blifva tvungen att tillstå, att han var ful, och likväl har jag aldrig hört någon tycka det. Der låg