Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 augusti 1866, sida 2

endtlig makt är en ständig hotelse mot konungariket Italien, som skall fordra detta territorium — likasom nu Venetien, — så snart det dertill får makt och passande tillfälle. Emellertid, så önskvärdt det skulle vara att sålunda undanrödja detta tvisteämne, har det dock icke lyckats italienarne att grunda sina anspråk på eröfringens rätt, och man torde knappast af Österrike kunna vänta, att det genom öfvertalande skall låta förmå sig till afträdande af ett territorium, som icke genom väld blifvit det beröfvadt. Ej heller kan man hoppas, att Preussen nu skulle förorda afträdandet af ett land, som för 6 veckor sedan ansågs som tyskt. Garibaldis och Medicis sednaste segrar i Tyrolen, hvilka nästan satt dem i besittning af Trient och härigenom gjort möjligt att göra annexionen beroende af en folkomröstning, hafva endast förökat svårigheterna, i det de å ena sidan ökat italienarnes förhoppningar, samt å den andra stegrat Österrikes bitterhet. ,Gränsrätningen, hvarom i Paris så mycket varit förhandladt, betraktas på tvenne olika sätt. Italienarne vilja hafva gränslinien der de två nationaliteterna, mellan Trient och Botzen, skiljas åt, och der tvenne byar hafva de betecknande namnen Mezzolombardo och Mezzotedesco. Här föreslog lord Palmerston 1848 att gränsen skulle bestämmas. Men Österrike insisterar icke allenast på hela Tyrolen ända till Riva, utan äfven på en del af Friaulen, på andra sidan ISOnzo-floden. Från Milano skrifves d. 5 dennes: . Trots de svårigheter, som uppstått för fredens tillvägabringande, hoppas man dock temligen allmänt, att i Italien en fredlig era nu skall inträda. Den närmaste åtgärden torde blifva en långt utsträckt afväpning, enär — som man synes antaga — för lösningen af den romerska frågan något beväpnadt uppträdande icke torde blifva af nöden. Man räknar derföre på att kunna koncentrera landets alla bästa krafter i förvaltningens olika grenar, för tillgodogörande af alla de rika skatter, som ännu ligga obegagnade och outvecklade i landets sköte. Detta torde emellertid leda till upplösning af det närvarande parlamentet, hvilket ätven snart väntas. Man räknar påoch detta kanske med rätta, — att de nya valen skola utfalla i moderat riktning. Venetien, som i det nya parlamentet förmodas få 50 representanter, anses som ett land, der valen skola få en mycket moderat färg, och dess representanter förmodas skola utöfva en återhållande verkan på de andra elementerna i kamrarne. I hvarje fall skulle det vara en stor lycka för det hårdt beskattade landet, om en period af lugn utveckling inträdde, som kunde möjliggöra skörden af alla de frukter, till hvilka utsädet under sju år med så stora uppoffringar blifvit utsådt. En korrespondent från Neapel innehåller högst intressanta meddelanden från olika delar af landet; bland annat säges der: ,. ... Innan några månader äro förgångna, skola preussarne vara lika förhatade, som fransmännen i detta ögonblick äro....Jag vill icke gifva anledning till något missförstånd, men förhållandet synes mig rätt klart uttryckt, då jag anförer hufvudredaktörens, för en af de mest ansedda italienska tidningarne, personliga utlåtanden. Han yttrade ordagrannt: ,Jag inser icke, hvarföre Italien skulle vara skyldigt Preussen någon tacksamhet eller erkänsla. Det är ganska sannt, att Preussen tillkämpat sig segrar, men vi italienare hafva väsendtligen dertill bidragit, då vi bundit 180,000 österrikare i fästningsfyrkanten, och på detta sätt hindrade dem att förstärka Benedeks armå ... Vi hade ju egentligen icke nödigt, att inläta oss i detta krig, ty det är nu fullt bekräftadt, att vi genom franska regeringens bemedling, redan före Lamarmoras krigsförklaring, varit erbjudna Venetien. Om förhållandena i Rom yttrar sig korrespondenten så: I Rom fann jag en egendomlig, resignerad stämning. Händelsen förde mig tillsammans med en lärd benediktiner-munk från ett kloster i grannskapet af Rom. Mannen tycktes med lif och själ vara italienare, och hans hjerta slog varmt för hans nations önskningar och anspräk. Men äfven det specifikt romerska elementet hade slagit djupa rötter hos honom, och så befann han sig i en dilemma, hvilken säkerligen skall göra både honom och de med honom lika tänkande i hans stånd allt mer och mer oro, ju närmare de komma den tidpunkt, då den fatala September-konventionen skall komma till utförande. Rom sjelft är deladt i tvenne till antalet icke fullkomligt lika partier. Det parti, som är afgjordt påfviskt sinnadt, eger, efter hvad jag erfarit, i numeriskt afseende en betydlig öfvervigt, men detta parti är till största delen sammansatt af den högre aristokratien och af sådane personer, hvilka visserligen segt fasthålla vid Uet gamla, men som icke hafva mod, då det gäller, att göra något för att understödja detsamma. Detta slags patrioter finnes i alla länder. Dessa i djupaste stillhet för upprätthållandet af påfvens verldsliga makt enthusiasmerade romare,