Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 augusti 1866, sida 3

vember 1701, två regementen fotfolk från Sverge lyckligen på redden vid Libau, nemligen det Calmarska, två bataljoner starkt, under öfverste Rank, och det andra öfverste Skyttes, äfvenledes om två bataljoner, och blefvo, sedan de utskeppats, inlagda som besättning i Libau. Någon tid derefter anlände likaledes till Libau det södra skånska regementet till häst, under generalmajor Alexander Strömberg. Men vid utskeppningen af detsamma timade en icke ringa skada. En oförmodad stark storm slog, två dagar efter ankomsten, sju stora skepp i stycken på sanden, hvarvid omkring hundra hästar omkommo; dock skedde ingen skada på manskapet, och vardt likaledes krigsredskapen (das Geräthschaft) bergad. Regementet förlade man strax omkring Frauenburg och i goda vinterqvarter, för att återställa det efter de till sjös undergångna besvärligheterna och göra det beridet. De nu vid Steinsort upptäckta kanonerna kunna väl med så mycket större visshet anses som en återstod utaf ett af dessa strandade skepp, som från sednare tid sjelfva traditionen icke vet det ringaste om något derstädes strandadt krigsskepp. Äfven de hittills uppdagade omständigheterna öfverensstämma temligen med detta antagande. Den bergade och i grannskapet af lotstornet ilandförda kanonen är en cylinder af svår kaliber, omkring 10 fot i längd, i bakändan 2 fot och vid mynningen 6 tum i diameter. Han härleder sig således ögonskenligen från ett stort och flerdäckadt skepp, enär kanoner af denna tyngd endast kunna hafva stått i ett nedre batteri. Enligt dykarens utsago skola ibland de på hafsbotten qvarstående kanonerna till och med åtskilliga ännu ansenligare befinna sig, hvarjemte de hvila på sina lavetter, med kulstaplar mellan sig, så att det hela gifver anblicken af ett ordentligt uppkördt batteri. Detta kunde erhålla sin förklaring deri, att nedra delen af skeppet, som gräft sig ned uti sanden, icke blifvit fullständigt förstörd eller åtminstone icke genast gått ur sina fogar, medan den öfra slagits i stycken af vågorna. Sedermera torde, såsom vid hvarje skeppsvrak, sanden hafva lägrat sig deröfver och inbäddat de tunga metallmassorna i deras regelmessiga läge, till dess slutligen efter 165 år böljslagen eller hafvets ström märkvärdigt nog åter blottat dem och, på det ringa vattendjupet af endast två famnar, gjort att de kunnat urskiljas af några simpla fiskares ögon. Hafva sju skepp drabbats af samma öde, så torde, enär berättelsen om att ,das Geräthschaft blifvit bergadt kanske icke får tagas så precist efter orden, stranden mellan Libau och Steinsort lofva en ännu rikare fångst. I historiskt afseende anse vi gåtan om dessa kanoners ursprung härmedelst löst. Möjligtvis komma sjelfva kanonerna att vid närmare undersökning lemna vidare upplysning härom. Det första exemplaret af dem, som man nu har för ögonen, visar ingen läslig inskrift, utom några vid drufvan temligen groft inhuggna tecken, af hvilka man kan läsa de latinska bokstäfverna B. E. samt siffertalen 159 och 30. Kanske framträda ytterligare tecken sedan man fått bort rosten. Men äfven i fysikaliskt afseende eger detta fynd ett särskildt intresse. Man har nemligen ännu icke kommit underfund med, af hvad för slags metall dessa kanoner bestå. Under rosten, som låter temligen lätt afskala sig, visar sig en svartaktig graphitlik massa, som låter skära sig med knif; men smärre lossade fragmenter af det inre visa en fast metallisk textur, hvars brottyta skimrar som jern, men med en gulaktig anstrykning. Detta antiquariska fynd kan således gifva våra teknici tillfälle till åtskilliga vetenskapligt intressanta undersökningar öfver de chemiska sönderdelningar, som hafsvattnet utöfvar på de för dess inverkan under en längre tid utsatta metaller. — —