Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 augusti 1866, sida 3

Svenska kanoner på hassbotten. (Ur Posttidningen). Vi ha lemnat en kort notis från Libau om, att en strandfiskare upptäckt kanoner på hafsbotten vid Steinsort, 1!; mil från Libau och ungefär 3 verst från stranden. Man förmodade genast, att dessa kanoner voro från något strandadt svenskt skepp; och vi finna uti det oss tillhandakomna numret af ,Libausche Ztg för den 12 Juli följande intressanta uppsats, som bekräftar detta antagande och hvilken vi derföre fullständigt återgifva: De vid Steinsort upptäckta kanonerna, af hvilka en redan blifvit upptagen och införd till Libau, ro väl otvifvelaktigt af svenskt ursprung och en reliquie från det nordiska kriget. Det står nemligen historiskt fast, att Libau under åren 1700 — 1709 icke allenast haft svensk besättning, utan äfven på Carl XII:s befallning blifvit, såsom en strategiskt vigtig punkt, befästadt genom anläggandet af ett citadell vid staden och en skans vid Perkuhnen, samt att i November månad år 1701 sju stora svenska skepp, hvilka i Libau landsatt friska trupper från Sverge, till följe af en häftig storm kastats på strand och slagits i stycken. Sistnämnda uppgift finnes antecknad uti .,Leben Carl des Zwölften, Königs von Schweden. 3 Bände. Frankfurt u. Leipzig 1740, hvars författare, svenska kammarherren Gustaf von Adlerfelt, ) såsom historiograf beledsagade Carl XII på hans fälttåg samt mycket noga och utförligt i form af en dagbok beskrifvit alla tilldragelserna i detta krig, dels såsom åsynavittne och dels efter de officiella beättelser, som blefvo ställda till hans förfogande. Denna numera mycket sällsynta monografi befinner sig i Libauska stadsbibliotheket och innehåller jemväl många specialiteter rörande Carl XII:s och hans svenskars närvaro i Curland och Libau. Den notis i Adlerfeltska verket, som berör de svenska skeppens strandning, lyder ordagrannt sålunda: Emellertid (d. v. s. sedan svenskarna i Curland gått i vinterqvarter) anlände, den 3 No) Om Gustaf Adlerfelt, som dödades bredvid Carl XII:s hästbår af en kanonkula i slaget vid Pultava, innehålla ,, Svenska Adelns Attar-taflor: A. började 1701, på konung Carl XII:s befallning, en journal öfver dennes krig, hvartill ej allenast konseljen, utan ock alla generaler och chefer fingo befallning att meddela erforderliga underrättelser, och hvilken dagbok, som fortsattes ända till aftonen före slaget vid Pultava, med mycken noggrannhet författades. Hans hustru öfversatte på tyska sin mans journal öfver konungens krig, ifrån dess början till konungens återkomst till Sachsen, hvilken öfversättning trycktes i Wismar 1707, men hvaraf de flesta exemplaren förgingos på sjön, vid deras öfverförande till Sverge. Sonen, Carl Maximilian Johan, guvernör för hertig Carl Peter Ulric, sedermera kejsar Peter IITi Ryssland, lät 1740 på fransyska utgitva, under tite ire militaire de Charles en journal öfver Carl XII:s k:1: tiat. Manuskriptet till d Sand prins Maximilian Emanu af honom till Stuttgart, der 2 ; ens död, sändes till hofmarskalken ( 2 t i Stockholm, hvarefter det ändtligen, efter dennes död 1722, kom i händerna på författarens son. (Not af P. o. I. J.)