Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 augusti 1866, sida 3

23 Blandade ämnen. En dröm. (Insandt till D. N:r). Jag drömde att nästan hela vår värfvade och indelta arme hade försvunnit med dess stora boställen, löner, titlar och grannlåt. I stället såg jag en folkbeväpning af flera hundra tusen man, alla med goda vapen, från ynglingen till gubben, alla lifvade attförsvara fosterjorden och dess frihet emot inre och yttre fiender. Jag såg bland dem somliga till häst, andra till fots! och i skärgårdarne såg jag flytande batterier och monitorer bemannade med lotsar och skärgårdsfolk. Våra fästningar lågo som ruiner öfvervuxna med grönt och våra gamla dyra linieskepp voro en saga blott. Alla hade sina högtider i kroppsöfningar och vapenlekar, alla voro sjelfständiga i sitt uppträdande och handlingssätt, friska och starka började barnen tidigt att öfva sina krafter till att deltaga i fädernes manliga idrotter och flickorna vinkade sitt bifall åt de ynglingar som utmärkte sig. Ingen qvinna kunde lida hvarken den som skulle velat låta köpa sig till att antaga en värfvad soldats livr eller den som ville söka sitt försvar bakom annans rygg. Jag såg inga prester mer, deras boställen och deras löner voro använda åt kunskapsrika och dygdiga lärare, hvilka undervisade det uppväxande slägtet i goda seder och i de kunskaper som för detta lifvet äro nödigast samt om Söndagarne taJae Kristi ord och i Kristi sanna anda till allt folk. På lämpliga ställen i hvarje socken såg jag vackra skolhus uppförda; de voro folkets helgedomar, der föräldrarne ofta samlades för att bevaka och uppmuntra sina barns framsteg. Der samlades de ock mången aftonstund för att höra lärorika föredrag, egnade att värma hjertat till ökad kärlek för Gud som skapat allt så skönt och godt och ändamålsenligt. I drömmen såg jag få embetsoch tjenstemän. Man hade upphäft en mängd gamla författningar, man hade lemnat folket fritt att sälja sina alster der de funno fördelaktigast, och att köpa sina förnödenheter der de fingo dem billigast, antingen det var här eller der. Inom sig hade de i hvar kommun utsett hederliga män att förlika deras tvister, och få komma till domstol. . . Ja, det var i drömmen jag såg allt det der. Narrarne. En person kom en dag in på ett värdshus. Betraktande det eleganta skänkrummet och de dyrbara möblerna, utbrast han förundrad: Men hvarifrån tagas alla penningar till detta? Värdinnan smålog och sade: , Narrarne, min vän, skaffa dem hit. Dermed teg hon; men dessa ord hördes genom den halföppna dörren af en man, som just stod i krogrummet. Denne man, en timmerman, kastade ögonen på de kringstående och efter att ha sett de bleka, infallna kinderna, de röda ögonen och de trasiga Kläderna på dem som omgåfvo honom, såg han sig omkring i det präktiga skänkrummet, hvars speglar och förgyllningar säkert hade kostat mycket penningar. Han såg vidare in genom den halföppna dörren i det inre rummet och såg der väggarna behängda med taflor, vackra speglar, dyrbara möbler o. s. v. och dottern i sidenkläder sittande vid fortepianot. Han tänkte för sig sjelf: Huru underligt är ej detta! Genom hvilken sällsam förvandling har det händt, att allt detta elände vid min högra sida öfvergått till den ståt och prakt, som jag ser vid min venstra 7? Ett .,Hvad behagas? från värdinnan ryckte honom ur de betraktelser, hvari han varit försjunken. Han såg upp och fann värdinnan lika präktigt klädd som dottern. En sup, min fru, var hans svar; derpå lade han penningarne på disken, såg henne lugnt i ögonen och sade: ,,Det är sista gången på länge som jag ämnar vara en narr. Derpå skyndade han hem. Hans hustru och båda döttrar sutto vid sitt arbete: deras utseende vittnade om att de ej på länge fått någon ordentlig föda. Sjelfva rummet vittnade om stor fattigdom; kakelugnen var kall och tycktes ej på länge hafva varit eldad; dock rådde renlighet och ordi ning öfverallt derinne. ,,Hvad kommer åt far som lär så tidigt hemma, sade hustrun och såg dervid på mannen, hvilken, stående vid bordet, fästade sina blickar än på den ena, än på den andra af döttrarne. Derpå satte han sig ned och sade: Nå, flickor, glädjen J er icke öfver att se mig? Kunnen ej edra fingrar hvila ett ögonblick, medan stån upp och helsen er far? .Ähjo, dertill hafva vi nog tid, ljöd svaret och båda sprungo de upp och föllo fadren om halsen. . Men vi få icke spilla lång tid, sade Lina, i det hon hviskade honom i örat, ,,ty dessa skjortor äro de sista af det dussin som skall vara färdigt i morgon. Men hvad felar dina ögon, kära hustru? sade mannen, ,har du gråtit eller äro de sjuka? Du arbetar visst för mycket vid ljus! Utan att se upp svare de hustrun att de hade intet att betyda. I detsamma hördes en stilla gråt från kakelugnsvrån. Hvar är Henrik? IIvad står du i vrån för? frågade sadren. Gossen kom fram och smög sig till fadrens knä. Nå, hvad var det då? fäg rent ut; jag skoll icke vara ond på dig.