Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 augusti 1866, sida 1

instr uktion för prov incialläkarne afgifna utlåtande. Efter någon stunds diskussion, dervid mötet fann komiterades förslag för närvarande icke böra till annan åtgärd föranleda, än att, då den af sisthållna möte beslutade, till Kgl. Maj:t ingifna ansökning om utvidgad fribrefsrätt ännu icke vore af Kgl. Maj:t afgjord, den af komiterade föreslagna hemställan till sundhetskollegium om vidtagande af åtgärd, att tjenstehandlingar måtte till vederbörande befordras på sätt stadgadt vore om vaccins fortskaffande, skulle så formuleras, att begäran derom skulle framställas endast i den händelse, att ansökningen om utvidgande af fribrefsrätten icke plefrve af Kgl. Maj:t bifallen. På förslag af d:r Arpi blef, vid öfverläggning om förevarande ärende, beslutadt att hrr Montän, Varenius och Ahlström skulle enligt nu gjordt åtagande tillsammans utarbeta ansökning i ämnet, deruti, på förslag af d:r Pallin, skulle framställas anhållan, att kongl. sundhetskollegium täcktes, innan ärendet afgjordes, infordra utlåtande i ämnet från nägre provincialläkare, dem kongl. kollegium ansåge lämplige att dertill utse. Ru företogs frågan om lämpligaste sättet att tillrägagå vid mönstring af beväringsskyldige, serrid till en början föredrogs det af komiterade för trågans utredning nu ingifna förslag. Vid diskussionen härom yttrade d:r Widb att han befarade, att då kategorien, ställde på bättring borttagits på grund af ständernas beg ran, återinförande af det gamla stadgandet derom icke vore att med hopp om framgång förvänta. D:r Haij ansåg mönstringen böra verkställas af ä f hvilka en borde hafva anställning itär-läkare. D:r Stiegler ansåg såsom kassationsorsaken böra åter införas ,,allmän svaghet och -ställde på förbättring; men då, enligt hr doktorns åsigt, provincialläkaren bäst kände till ortens befolkning, fann han öfverflödigt att besvära militärläkare med ifrågavarande mönstringar. IIrr Montkn och Grenholm hade funnit det upphäfda stadgandet om småväxta och svaga beväringsskyldiges ställande på förbättring, då det gällde, hafva föranledt mycket onödigt besvär och trassel, och, om det än vore sannt att många beväringsskyldige vid 21 års ålder icke vore fullt utbildade, funno likväl, då beväringsskyldigheten var föreskrifven vid 11 års ålder, bemälde hrr lämpligast att beväringsdugligheten genast vid första mönstringen afgjordes, och ansågo vid sådant förhållande återinförandet af det gamla stadgandet icke vara önskvärdt. D:r Varenius framhöll, att i nu gällande stadganden det vore föreskrifvet, att vid kassering och approbering af beväringsskyldige samma grunder borde följas som vid antagande af rekryter till armåen, och ansåg detta stadgande särdeles välbetänkt, enär hr doktorn af mångårig erfarenhet såsom militärläkare funnit, att armen icke vore väl betjent med en mängd till krigstjenst mera eller mindre oduglige subjekter, hvilka förorsakade onödig kostnad samt betungade trossen och sjukvården. Med anledning af denna erfarenhet var hr doktorn jemvä öfvertygad om, att det vore nödvändigt att ifrågavarande mönstringar förrättades af en militärläkare, ehuru detta icke vore något hinder för att en provincialläkare deri deltog. D:r Ahlström ville, för lotsar och skarpskyttar med fl. sådana, som af en eller annan orsak blifva befriade från fullgörandet af beväringsskyldigheten, hafva i formuläret till rapporterna öfver förevarande mönstringar införd en kolumn med titel ,befriade; samt ansåg i öfrigt, då de som voro småväxte och svagare lämpligen kunde användas såsom kockar, trosskuskar m. m., full krigsduglighet icke böra erfordras för approbation såsom beväringskarl. I fråga om provincialläkarens lämplighet till berörde mönstringar instämde hr d:n med d:r Stiegler. r Stiegler anförde, att det visserligen ej vore nyttigt att i krig sjukligt folk utginge, men då