Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 augusti 1866, sida 1

— Jag — jag vet inte, sir, — sade jag något dristigare, men förvånad öfver frågan. Han smålog, tog mig under hakan och vände mitt ansigte mot ljuset. — Det tror jag väl! — sade han. Hvad skulle en sådan der liten flicka som du veta om Shakspeare? — Jag har läst om honom, — sade jag stolt. Han var en poet och skref skådespel. — Per Bacco! En lärd Barbara! En Barbara bevandrad i poeterna! Kom, petite, du har utan tvifvel ett tillnamn — hvad är det? Obehagligt medveten om någonting liknande ironi i fremlingens sätt, tvekade jag och såg ned. — Mitt andra namn är Churchill, — svarade jag, — efter några minuter. — Churchill — Barbara Churchill! Goda namn båda! Det ligger ändå någonting i ett namn. Churchill är historiskt också! Och min nye bekante, hvars anmärkningar liknade högt yttrade tankar och knappast voro ställda till mig alls, började gnola den gamla visan: Marlbrook sen vat on guorre! — Hertigen al Marlborough var en af pappas förfäder, — sade jag med mycken värdighet. Vi hafva en hel mängd lefvernesbeskrifningar öfver honom hemma. Vid Jupiter, detta är märkvärdigt! — utropade fremlingen skrattande och betraktande mig uppmärksammare. Hon är säkert en genealogisk Barbara! Åh, vi hafva en genealogi också, — sade j jag ifrigt. Den hänger i pappas rum. Jag far ofta betraktat den — det är ett