Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 augusti 1866, sida 2

rättigade, och dermed äfven förpligtade, i pressen, att beifra sådana handlingar, när de, ehuru juridiskt oåtkomliga, äro moraliskt klandervärda. Huruvida gerningsmannen dermed angripes till sin heder, beror naturligtvis på handlingens beskaf-: fenhet. När dock hr Wallenberg icke ansett de handlingar, hvilka vi ogillat, vara ohederliga, utan fastmer , fullkomligt hederliga, så kan han ju icke känna sig träffad af klandret öfver dessa handlingar. Men för oss, som hysa en annan uppfattning af saken, och detta ej till följd af bristande sanningskärlek, utan just af kä lek till sanning och rättrådighet, för oss måste en person med sådana rättsbegrepp anses ganska farlig på en plats sådan den hr Wallenberg intager. Hr Wallenberg yttrar vidare: -Jag är ingen skrymtare-. begär icke tack utan blott betaldt för de lån banken lemnar; bekänner öppet min åsigt vara, att en bank, liksom andra lofliga företag, bör förtjena pengar och att banker, som icke lemna en mot rörelsens omfång passande afkastning, äro vådliga; anser att banker äro mycket gagnande inrättningar, men ej barmhertighetsstiftelser. Allt detta kan förebräs mig, men då jag vet, att jag städse sökt i möjligaste måtto underlätta för sådana låntagare, hvilka af en eller annan anledning råkat i förlägenhet, ämnar jag icke stillatigande tåla någon smädelse för detta förfaringssätt. H.-T:s red:n yttrar: ,,en betänklig sak beträffande den offentliga moralen är dock, att Aftonbladet ej blott icke beifrar sådana affärer utan t. o. m. försvarar dem. Det förefaller mig vara en vida betänkligare sak för den offentliga moralen när en publicist anser sitt samvete kunna medgifva att utan all bevisning anklaga olika tänkande för att vilja förtjena på andras olyckor. Under tider af knapphet i penningemarknaden finna häftiga utgjutelser mot bankmän, som ej kunna tillfredsställa alla lånesökande, tacksamme läsare. Det är så dugtigt att ej krusa, utan tvärsäkert afkunna sina förkastelsedomar. Man vinner en viss popularitet, och det kan ju hända att Handelstidningens redaktör blifver en af representanterna för landets största handelsstad. Han kommer då i tillfälle att rikta diskussionen om kreditlagstiftningen med en ny terminologi. Hans tidning förklarar redan nu att kalla en vågattest för värdepapper är nonsens. Han vill icke ens tillåta en depositionsattest att benämnas ett värdepapper. Komma hans lättretliga känslor i svallning, så ådrager han sig utan tvifvel samma uppmärksamhet, som en ursinnig blind med ett bart huggande svärd. Vid reform-riksdagens början anföll han lika hejdlöst som obefogadt landshöfdingen grefve Ehrensvärd med en grundlös anklagelse för affall från reformen. Tan blir en talangfull representant för lättsinnet och uppbrusningen.Det är ett misstag att Handelstidningen deltagit i ropet mot bankerna, för det de ej kunnat tillfredsställa alla långifvare — vi hafva tvertom bekämpat detta rop mera än någon annan, oberoende af den popularitet, som dermed kunde förloras. Det är likaledes ett misstag, att någon popularitet varit att vinna på upptagandet af den affär, som nu bragt Handelstidningen i strid med herr Wallenberg. Det finnes tvertom troligen många, som stilla sig på den s. k. ansallnes sida, ogillande den s. k. angriparen, något som en tidningsredaktör får alltför ofta erfara äfven från dem, som kunnat, kort förut, uppmana honom till detta ,angrepp såsom en pressens ovillkorliga skyldighet. Detta känna vi af gammalt och äro städse derpå beredde. När man så tillika älskar freden och ser sig med vemod inledd i strid mot personliga bekantskaper, så fordras det i sanning högre bevekelsegrunder än AO ee L — — — rn — A — — T— — — — — — i f lycksökeriet, för att taga till orda, der man i dock kanske kunde finna utvägar att hälla sig undan. Om de känslor, som härtill lt mana, äro lättretliga — hvilket är sannt, j hvad H. T. angår — så är dock en sådan l, retlighet — den ärlige mannens harm öfver orättfärdigheten — någonting annat än ömtålighet för personliga förnärmelser, och i den delen är vår retlighet ej stor. Om ett sådant sinnelag är oförenligt med representantkallet , för landets största handelsstad, så får H. T:s utgifvare försaka denna ära; men troligt är dock att denna stad i denna samvetsfråga ej tager hvarken råd eller intryck af en man, hvars rättsbegrepp befunnits vara af den beskaffenhet, som hr A. 0. Wallenbergs. Hr W. har här inblandat saker, som ej höra till de mål, hvarom nu är fråga, och der han tillsvidare torde finna sig uti att qvarstå såsom svarande part. Vi anse detta hans beteende otillständigt och vilja ej följa honom på den stråten, om vi ock deraf kunde hafva vunnit en fullt berättigad anledning att pröfva hr Wallenbergs egen lämplighet för representantkallet. Men det är en sak, som ej hör till detta ämne, hvilket är — märk väl — Gellivara-bolagets bortslumpade jernvägsskenor. Och derom anse vi det vara för tillfället nog ordadt, hvadan vi ej heller bry oss om att visa huru hr Wallenberg äfven i andra delar citerat H. T:s ord oriktigt, för att vända dem till vapen mot oss. Det är icke H. T., som här står till svars inför herr Wallenberg, utan det ärhan, som ännu står svarande inför den offentliga meningens domstol. Afgår han derifrån frikänd, då först är tiden för honom inne att ställa sig på andra sidan. Hvad han hittills anfört till sitt försvar, talar dock, beklagligtvis, ej för en sådan utgång, huru önskvärd denna in vore, för den djupt sårade offentliga moralens skull. Am — UU — — — ——— s — — — — — —LJFör emigranter. Posttidningen meddelar efterföljande, af största uppmärksamhet förtjenta Rapport från svensk-norske konsuln i Newyork C. E. Habicht, angående behandlingen af svenska och norska