Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 augusti 1866, sida 2

SIIIILOV 9 MU IIAII DCYISAU UCIIIVUILIUTDUIA. get, då han erbjudit det att, mot liqviderande af skulden, återfå den s. k. vägattesten, inom Augusti månads slut. Hr W. sammanfattar denna sin framställning följande ord, som visa huru enkel ju hela affären är och huru oskyldigt hr W. blifvit förtalad: -IIxvad är det nu som har tilldragit sig? Jo en bankinrättning har belånat en depositionsattest och funnit sig nödsakad, att långt efter lånets förfallotid skrida till åtgärders vidtagande för att realisera panten. Depositionsattesten var utgifven icke jernvåg, som kunde hålla uppoch afskrifningskning å uttagne och insatte jernposter, utan den var utgifven af en filialbank, som ingenting annat tillförbundit sig än att vid attestens återställande utlemna hela partiet. Den depositionsattesten kunde således icke styckas och det hade varit vida mindre i låntagares intresse att i smärre poster nu förskingra berörde parti jernvägsskenor än att, som skedde, efter ytterligare 40 dagars anstånd bibehållas vid rätten att få inlösa hela partiet. Enligt min åsigt måste hvarje pantinnehafvare vara berättigad att i enlighet med skuldförbindelsens ordalydelse vid uteblifven betalning realisera panten genom att vid offentlig auktion under ett klubbslag afyttra allt, som blifvit till säkerhet för en skuldsedel pantförskrifvet. Med hvad rätt förklarar H.-T:n detta vara juridiskt riktigt, men i alla fall moraliskt vanhederligt? Då man i sammanhang härmed kommit att tala om en annan realiseringk, nemligen försäljningen af Stockholm-Göteborgs ångbåtar, så har nu inträffat hvad förr aldrig offentligen afhörts, nemligen att en man haft mod att försvara denna affär, och denne försvarare tecknar sig A. 0. Wallenberg. Saken synes oss så märkvärdig att vi återgifva denna del af hr Wallenbergs anförande i dess helhet. Han talar sålunda: Slutligen ber jag att få tillägga att insinuationen mot Stockholms Ensk. Bank att hafva förtjenat på försäljningen af några gamla ångbåtar är lika ilskefull som löjlig. Banken är icke berättigad göra några Credit mobilier-affärer och bankdirektionen har icke i sådant afseende ötverträdt bankens reglemente. Änskönt H.-T:s red. har benämnt denna aflar skandalös., hyser jag ingen tvekan förklara, att jag anser den fullkomligt hederlig. Jag har noga underrättat mig om fakta. De äro följande: Ångfartygsbolaget StockholmGöteborg egde fyra s. k. kanalångfartyg. Sedan jernvägen år 1562 öppnades försämrades ångbåtslinien så väsendtligt, att ingen behållning uppkom. Under åtskilliga år förminskades bolagets både kapital och reservfond utan att utdelningar kunde lemnas. Vid flera bolagsstämmor diskuterades frågan om fartygens försäljning och bolaget hade redan längesedan bemyndigat direktionen att skaffa köpeanbud. Före den extra bolagsstämma, som behörigen utlysts för att taga i öfvervägande till hvad pris bolaget ville sälja, hade hr ingenieuren W. Lindberg genom en stadsmäklare låtit tillställa direktionen ett skriftligt anbud å alla tyra fartygen, hvilket anbud bland annat innehöll: att svar skulle lemnas senast 2 dagar efter bolagsstämman Detta anbud antogs vid bolagsstämman med det för fartygsförsäljning enligt bolagsordningen ersorderliga röstetal och på detta sått kom den skandalösa affären till stånd. Kort efter anföll H.-T:s red. direktionens ledamöter såsom om de hade gjort någonting bedrägligt, och likväl hade dess samtlige medlemmar röstat emot försäljningen samt dessutom rådfört sig med kunniga jurister huruvida den ej kunde omintetgöras. Aktierna, som hvardera lydde å 1600:del i bolagets alla tillhörigheter, hade under bolagets briljanta tid betalts med 500 rdr och deröfver stycket, men sedermera nedsjunkit i pris till 100 rdr st., till hvilket pris dylika aktier afyttrats på Stockholms fondbörs. Genom den försäljning som skedde erhölls 206 rdr 50 öre pr aktie. II.-I:s red. antyder att jag på något konstnärligt sätt, som hon ej närmare uppgifver, skulle hafva arrangerat allt detta för att ruinera bolaget. Läsaren torde finna att, om inom aktiebolag, som drifver en rörelse, hvilken icke betäcker kostnaderna oaktadt kapitalvärdet af bolagets egendom årligen förminskas, det skulle vara tillåtet för en minoritet att tvinga majoriteten fortsätta de dåliga affärerna, skulle ingen menniska våga deltaga i så gagnande associationer, som aktiebolagen i de flesta fall visat sig vara. Det måste således tillerkännas majoriteten rätt att, i enlighet med bolagsordningen, upphöra med affärerna och besluta om afyttrandet at bolagets gemensamma egendom. Att anse ett anbud som medgifver 2 dagars betänketid för en öfverrumpling eller fälla, är nog egendomligt af en sig så kallande Handelstidning, liksom att en dylik organ beklagar, att en hederlig och oförvitlig köpare lyckats realisera en vinst på en i alla afseenden loflig affär. Det vore en alltför stor ouppmärksamhet mot hr Wallenberg, att icke något belysa denna framställning. Ingen har insinuerat celler misstänkt att Stockholms enskilta bank haft något att göra med denna affär, ej blott emedan densamma icke hör till bankens verksamhet, utan ock emedan man dertill ansett banken alltför hederlig. Men man har anfört det rykte att bankens verkställande direktör — hvilken dock väl ännu ej kan säga , banken det är jag — haft sin hand med i nämnde affär, och man har icke otvetydigt uppmanat hr W. att vederlägga detta rykte för den händelse det varit ogrundadt. Detta har hr W. icke gjort, när han låtsas som hade insinuationen gällt enskilta banken och då han förklarar den såsom sådan vara , lika ilskefull som löjlig. Det är en vanlig sak att personer mot sig uppdikta ,,en insinuation eller beskyllning, för att sedermera få afvisa densamma med sårad värdighet — men för hr Wallenberg borde den konsten synas något för simpel. Dock — man bör ej heller förakta de små finterna. Alltså — enskilta banken har ej blifvit nämnd i denna affär, utan är den s.k. .ilskefulla och löjliga insinuationen en dikt af hr Wallenberg, för att undgå besvara spörjsmålet huruvida han sjelf varit delaktig i den ofta berörda affären. Denna tystnad torde man åtminstone tillsvidare få anse såsom erkännande. Man bör kunna göra det så mycket mer, utan att dermed angripa hr Wallenbergs heder, som han nu ,,utan tvekan förklarat att han anser affären fullkomligt hederlig, och man måste ju, i viss mån, bedömma hvar man efter hans egna rättsbegrepp. Att emellertid den der famösa angbåtsförsäljningen, hvarpå köparne förtjenat en 0.000 3 100.000 rdr. icke var så enkel