Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 augusti 1866, sida 2

Luleå flllialbank hade, för att betjena, Gellivara bolag, efter noggrannt iakttagande af alla lagliga former, utfärdat sin depositionsattest, deruti filialbanken förband sig att. mot attestens återställande. tillhandahålla förrberörde parti jernvägs skenor. Denna depositionsattest (utfärdad således af Luleå filialbank!) belåänanades d. 14 Nov. 1865 på 6 månader i Stockholms Enskilda Bank. Kort före förfallotiden. d. 14 Maj 1866, hade direktionen för Stockholms Enskilta Bank medgifvit att lånet finge prolongeras på ytterligare 6 månader, mot afbetalning af en femtedel af skuldsumman. Men Gellivara bolag kunde hvarken liqvidera ränta eller afbetalning. Enskilta banken dröjde dock 2 månader ,innan åtgärder vidtogos att påskynda liq:iden; nemligen att fö Uepositionsattesten på auktion, en åtgärd, som var i sjelfva skuldebrefvet medgifven. Men innan auktionen d. 31 Juli försiggick underrättade bankdirektionen Gellivara bolags ombud att, i den händelse Stockholms Enskilta Bank funne sig nödsakad låta inropa attesten, det ytterligare skulle stå låntagaren fritt att inom Aug. månads utgånd liqvidera skulden och återfå depositionsattezten.— Detta förfaringssåätt af bankdir ktionen har åtminstone — yttrar hr W. — af läntagaren blifvit ansedt såsom grannlaga och vittnande om välvilja, — och begynner hr W. så en efterräkning med H.-T:s omdömen i ämnet, hvarmed vi nu ej hinna sysselsätta oss. Såsom man finner, har här en högst besynnerlig transaktion egt rum, hvarom man först nu erhåller upplysning. Den -våg-atteste. hvarom det talats. har icke varit någon våg-attest, utan en depositions-attest utfärdad af Luleå Enskilta bank. På hvad sätt denna bank kunnat emottaga hela detta parti jern skenor vid en Norrländsk lastageplats ännu outredt, men det vill synas, att partiets försäljning i smärre poster varit nu mycket svårare än om här verkligen existerat en våg-atlest, och det är om denna vi talat. Och att sådan låter sig lätt fördela är alldeles tydligt, trots Aftonbladets motsatta påstående. Hvartöre har A. O. W. ej genast upplyst om detta verkliga förhållande? Men om det var svårt, ja, antagom ogörligt, att realisera panten i smärre poster, och om dennas deposition vid en Norrländsk lastagehamn kräfde så mycket längre tid å en spekulants sida, att kunna återförsälja den inropade varan — så var det så mycket orimligare att utsätta en betalningstid af endast d dagar. Det är ju ovilkorligen gifvet, att panten dermed måste gå bort till vrakpris. Och det är detta faktum, hvarom här är fråga, och hvilket herr Wallenberg täcktes ej bortblanda. Ått han sedermera, af gunst och nåd, erbjudit Gellivarabolaget att inlösa panten till inropspriset, är en ny tillkommen sak, som icke ännu passerat, när anmärkningarne först gjordes, utan har kanske varit af dem framkallad. II.-T:s red:n har ej kunnat sentera en välvilja, som linnu icke fanns till, när våra betraktelser anställdes. Men äfven denna s. k. välvilja har varit obehörig. Antag att der funnits en långifvare iter enskilda banken, på samma hy pothek, hvilket ganska väl kunnat in. Det har ej varit lofligt att bortinka åt Gellivara-bolaget denne långifvares rätt. Nu har troligen detta ej varit fallet, men vi hafva anfört förutsättningen, för att ådagalägga det förfarandet, äfven med den der välviljan, varit obehörigt. Den saken står qvar — trots alla advokatoriska undflykter — att Stockholms enskilta bank så arrangerat redliseringen af en dyrbar pant, att denna måste gå bort till vrakpris och näppeligen kunde inI ropas af någon annan än pantinnehafvaren sjelf. slotiverna till ett sådant förfarande kunna ej vara annat än tvenne: oförstånd eller egennytta. Nu har Wallenberg hittills icke ansetts dum; derföre har det andra motivet qvarstått, och har befunnits så mycket mer plausibelt, som hr Wallenbergs antecedentier ej gifva dementi åt ett sådant antagande. Det erhåller också ytterligare stöd i hans nu gjorda framställning. Det är emot en sådan handling vi uppträdt och alltid skola uppträda, så snart den kommer inom det oftentligas område. Att hr Wallenberg icke kan fatta, det för ett sådant vårt handlingssätt ej erfordras annat motiv än rättskänslan, kunna vi lätt förklara; men han skall dock icke hafva alldeles opåtaldt tillåtit sig sådana insinuationer, som de, hvilka nu fylla G. P:s spalter. Red:n meddelar här nedan ännu en insänd uppsats rörande våra bankförhållanden, hvilken uppsats, hållen i en rätt fanatisk ton, hvilar på svår missuppfattning af saken, hvilket vi vilja söka visa i af H--T. några efteråt bifogade anmärkningar: Insändaren yttrar: Då Lazare icke lemnat svar på de anmärkningar och kontr gor, som ni gjort med anledning af Lazares se, införd i n:o 169 af eder tid