Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1866, sida 3

en mönsterbild. Den som vill gå till botten med saken måste först och främst söka skaffa sig reda på Xanthippas föregående lefnad, på omständigheterna vid hennes förbindelse med Sokrates och alla andra förhållanden, egnade att belysa deras ställning till hvarandra. Men tyvärr besvara de gamla skriftställarne ingen enda af dessa frågor, och tillochmed gissningar äro oss möjliga endast öfver tvenne punkter, nämligen tiden för hennes giftermål och hennes åldersförhållande till Sokrates. Hvad den förra punkten beträffar, vill det synas, som om Sokrates ännu icke var gift med Xanthippa, då Aristofanes i sin komedi ,, Molnen gjorde i det bekanta anfallet på honom (422 f. Kr.), ty då man betänker, att denne skald brukade indraga alla möjliga personligheter i sina stycken, är det knappt troligt, att. han skulle lemnat ett så tacksamt ämne för satiren obegagnadt, såvida man ej vill antaga, att Xanthippa under den första tiden af sitt äktenskap icke hade gifvit någon! anledning till det onda rykte, i hvilket hon dock ännu i lifstiden kom. Denna förmodan bekräftas genom ett yttrande af Sokrates hos Plato i sitt försvarstal inför: domstolen år 399 f. Kr. Han säger nemligen der, att äfven han har söner, af, hvilka två ännu vore späda, men den tredje uppvuxen, och för detta sednare predikat! väljer han ett uttryck, som icke godt kunde brukas om en ung man på 25 år eller derutöfver. Men just detta ställe, i förening med ett annat ur Phädo, gör det sannolikt, att åldersskilnaden mellan makarne varit ganska betydlig. Ty i sitt, försvarstal kallar sig Sokrates en man, som redan har det sjuttionde året bakom sig, medan Xanthippa kort derefter, på hans dödsdag, besöker honom i fängelset med ett litet barn på armen. Han synes såle-: des först i en framskriden ålder hafva enat sig med den vida yngre hustrun. Möj ligt således, att äfven denna omständighet bidrog att gestalta hans husliga lif så otrefligt. i Men var Sokrates olycka verkligen så stor som man föreställer sig? År det sannt, hvad h)ominicus Baudius skrifver, att det var ett sannt barmhertighetsverk af athenarne, då de genom gistdrycken befriade filosofen från hans äkta hälft? Lånar man sitt öra åt de sednare grekiska skriftställarne, skulle man nästan tro det. I en elak hustrus bild gifves knappt ett drag, som icke berättas om Nanthippa. Ej nog att hon skildras som en ytterst grällysten qvinna; hon skall tillochmed handgripligt hafva missfirmat sin man. Diogenes Laertius påstår, att hon på öppen gata ryckt manteln af honom, samt berättar, i likhet med andra författare, att hon en gång efter en ordvexling öfvergjutit honom med smutsigt vatten, hvilket tillgifvenhetsbevis den tålige maken hade emottagit med den filosofiska anmärkning: ,sedan det åskat, skall det ju också regna. Läkaledes berättas — och det af sjelfva Plutarkus och långt före honom af stoikern Teles — att då Sokrates en gäng förde en gäst med sig hem, hade Xanthippa i dennes närvaro fverhöljt honom med förebråelser och slutligen i sin ilska slagit omkull bordet. En tredje talar om den svartsjuka, till hvilken förhållandet mellan Sokrates och Alcibiades gaf vår hjeltinna anledning. Men. denna hennes svartsjuka vore desto mindre berättigad, om det är sannt, hvad nyare författare påbördat henne och hvad till och med ett rim i en gammal abebok lägger henne till last, att hon hvarken före! itt giftermål varit särdeles mån om sin) I Ja ära, ej heller efter detsamma om sin trohet. Emellertid kunna vi lugnt frikänna henne från denna tillvitelse. Den göres henne af ingen utaf Sokrates lärjungar och samtida, utan först af skriftställare från den sednare antika tiden. Den är således antingen gripen alldeles ur luften eller uppkommen genom missförstånd af några ställen, hvilkas klara ordalydelse man på det obegripligaste sätt förtydt, emedan man utgick från den fördom, att man kunde tilltro en Xanthippa hvad ondt som helst. Men äfven de öfriga anekdoterna om henne hafva för sin historiskhet en dålig borgen i sådana erkända sqvallerkärringar som Elianus och Diogenes; Sjelfve den hederlige Plutarkus är icke så försigtig i upptagandet af andras berättelser, att man till honom kunde sätta obegränsadt förtroende. Så till ex. berättar han på ett annat ställe om Vittakus hustru detsamma som om Xanthippa. Öfverhufvud voro grekerna ett ytterligt pratsjukt folk, som kringbjöd tallösa små historier af alla slag om sina utmärkte män; hvad särskilt angår de lärde i den alexandriska perioden, hvilka vi hafva att tacka för de ofvannämnda uppgifterna, kunde de som anekdotjägare mäta sig med hvilken söljetonist som helst i våra dagar. Och just filosoferna — vi måste tyvärr tillstå det — och deras lefnadstecknare utmärkte sig härutinnan icke till sin fördel. Af en Diogenes, ZElianus, Athenäus och andra finna vi hvilken massa små historier om forntidens filosofer då voro i omlopp -— elaka och ofta rätt okryddade uppfinningar, med hvilka den ena filosofskolans afund sökte bringa den andras auktoriteter i sämre rykte, eller nyfikenheten sökte fylla den historiska kunskapens Inckor. Dertill kom i det här föreliggande fallet den omständigheten, att Sokrates filosofiska lugn gentemot Xanthippa blef för de sednare mora