Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1866, sida 3

alla de qvinnor, som lefva eller någonsin lefvat på jorden, ja väl ock af alla dem. som i framtiden komma att lefva. Detta är visserligen ett betänkligt vittnesbörd, och tillochmed den omständighet torde föga upphjelpa vår skyddlings aktier, att vi om morgonen före filosofens afrättning finna henne med sitt lilla barn ihans fängelse, jämrande och klagande, ty äfven denna smärta har något vildt och förråder, såsom Plato också antyder, qvinnans häftiga sinnesart. Emellertid finna vi dock af detta drag åtminstone, att hon, trots sitt lidelsefulla uppförande, var i botten godhjertad, och att tillgifvenheten för hennes sjuttioårige make icke hade slocknat under de mångåriga pröfningar som hon hade underkastat hans tålamod. Detsamma bevittnar Sokrates sjelf i samtalet med sin son Lamprokles. Har hon någonsin bitit eller sparkat dig? frågar han denne, och då Lamprokles dertill svarar nej, men tillägger, att hon för ord i munnen, som ingen menniska är i stånd att uthärda, så ber han honom betinka, att detta icke är så illa menadt, och att Xanthippa det oaktadt troget sörjer för sin son och uppriktigt vill hans väl. Predikatet elak eller ond qvinna ikan således icke i dess fulla mening tillläggas, om också icke alldeles frånkännas henne. Man skulle snarare kunna kalla henne en obehaglig, en svår qvinna. Men för att vara rättvisa, må vi icke dölja, att kanske äfven andra hustrur än Nanthippa skulle varit ej alldeles belåtna med en sådan make som Sokrates. Det r sannt: Sokrates var en man af sällsynt storhet, en filosofiens reformator, en djup, med all ansträngning i sig sjelf arbetande tänkare, en dygdehjelte, hvars like den klassiska forntiden, rik på store män, icke har att uppvisa, en ande hvars inre rikedom, en karakter hvars renhet, redlighet och oegennytta, hvars stränga orubbliga rättskaftenhet, hvars gränslösa hängifvenhet till sanningens och dygdens sak hans lärjungar icke veta att nog berömma. Men som han fördenskull var den angenämaste äkta man är en annan fråga. Om Xanthippa fäste sig vid det yttre, hade hon alla skäl till missbelåtenhet. Ty derom äro alla våra sagesmän ense, alt ingen af hans samtida var visare och bättre, men också knappt någon så ful som Sokrates. Sjelf håller han i det xenophontiska ,,G stabudet ett skämtsamt loftal öfver sin skönhet, hvilket gifver oss en åskådlig bild af hans bekanta Silenus-gestalt. I det han enligt det grekiska språkbruket gör skönheten till detsamma som ändamälsenligheten, bevisar han, att hans utstående ögon äro de skönaste, emedan han med dem kan se ej blott rakt framför sig, utan ock åt sidorna; att hans är den skönaste, emedan hon med sina utåt riktade näsborrar är i stånd att från alla håll uppfånga vällukterna, medan den inåt böjda näsroten icke hindrar hans ena öga att beskåda hans andra; med sin stora mun kan ban afbita större stycken än andra, och af hans tjocka pösiga läppar kan man vänta de mjukaste kyssar. Det må lemnas derhän, om dessa grunder kunde hålla Xanthippa skadeslös för hennes mans yttre egenskaper; men äfven om hon sjelf svärligen passat till modell för de tre gracerna, hvilka sedermera visades på borgen Athen såsom ett verk af Phidias mejsel, så må man dock ej förundra sig, om hon I knotade öfver det öde, som bland grekersnas sköna folk, ur massan af ståtliga män, I hade åt henne utvalt just den fulaste maIken. Anderika män och själfulla qvinnor, Igådane som Åspasia, visste, såsom Plato Säger, att hos Sokrates under Silenens I mask upptäcka en gudabild af oskattbar skönhet; men huru sällsynt måste icke hos de andligt vårdslösade grekinnorna sinnet för den sanna storheten hafva varit, då ju äfven största delen af deras manliga samtida icke ens förstodo den, och huru mången qvinna gifves väl i våra dagar, som i Sokrates skulle upptäcka något annat än en torr pedant och ett öfverspändt original, äfven om hon vore hans hustru! Ty derutinnan må man ej bedraga sig: om Sokrates nu uppträdde ibland oss, skulle man ännu medlidsammare rycka på axlarne och berätta iännu orimligare historier om honom, än det skedde på hans egen tid i Athen. Man tänke sig en menniska, som vårdslösar sitt hushåll, som icke söker någon anställning och icke drifver något yrke, emedan han är öfvertygad, att han i det gudomligas tjenst har att verka på andra: en man, som hela dagen kringdrifver på gator och offentliga platser för att utforska enhvar, som han möter, om hans görande och låtande och hans inre tillstånd; en filosof, hos hvilken dialektiken blifvit till den grad en lidelse, att han tager alla utan undantag i skola soch framkatekiserar ej blott ur skräddare Toch skomakare, utan ock ur hetärer, deras lyrkes begrepp. Man utruste vidare denne Iman med de mångahanda egendomligheter still kropp och beklädnad, som tilläggas Sokrates: den hängande magen, Silenusansigtet, de nakna fötterna och den grofva I manteln, som aldrig ombyttes. utan var densamma under festoch arbetsdagar, om sommaren och vintern; man förgäte ej heller hans likgiltighet för bestående hruk, hvilken tillät honom att ännu som gubbe staga musiklektioner och att, i hemmet, för -I motionens skull dansa solodansar — och man har i sanning drag nog för bilden af lett original. Men är nu ofvan på allt detta