Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 augusti 1866, sida 1

jörwell observerade härvid noga sin dotter, men till hans förvåning visade hon blott det lifliga deltagande man hyser för en värderad vän, och ej en älskande qvinnas ångest. — Nej visst inte, återtog han; — men genon: ett bref, som jag i dag erhöll, underrättade Figueras mig att han nödgas lemna S:t Barths för alltid, och jag måste gilla hans skäl dertill. — Var då denne man så omistlig för dig? äg mig först din egen tanke om honom. — De första gångerna jag såg honom erfor ig en nästan barnslig skygghet, men under den sta tiden kunde jag ej annat än högakta denne ädle, högsinnade man. — Hans afresa förorsakar dig således ej någon djupare smärta? Alma betraktade sin fader med en frågande blick; hon började ana motivet till dessa frågor, och en lätt rodnad uppsteg på hennes kinder, då hon svarade: — Jag skall alltid med saknad påminna mig honom, likasom man minns en värderad vän. Gjörwell drog en suck af lättnad och tr. sin dotter intill sig: Gud ske lof! utbrast han, — olyckan är då inte så stor som jag trodde! — Ian var nu tvertygad att Alma ej hade sästat sig så djupt i ueras, som han förmodat. Köpmannen bemödade sig nu att föra samtalet på andra ämnen för att afleda Almas uppmärksamhet, ty han ryggade tillbaka för att meddela henne den katastrof, som hotade deras välstånd. Men han lyckades ej deruti; ty Alma insåg tydligt att hennes fader ej ännu hade meddelat henne allt. Hon ville emellertid ej så aft tvinga sig hans förtroende på annat nom en förökad kärleksfullhet. Hon sökte sålede att på allt sätt förströ honom. Hon spelade för honom och talade om dessa tusen småsaker, som i en ung, vacker flickas mun erbålla ett nytt in