Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juli 1866, sida 2

betryck, hvilket endast kunde — enligt talarens föreställning — afhjelpas genom enklare lefnadsvanor och deltagande i jordbrukets sysslor, hvaraf den sanna bildningen skulle ej lida mehn, utan fastmer uppblomstra. Detta ,,betryck är alltså icke från gårdagen, utan fastmer ganska gammalt. Mången, har helt visst nu glömt den ,, gamla, goda tid-, då jordbruket var skyddadtaf höga införseltullar, men då icke förthy hafren i Lidköping såldes mången gång till 3 å 4 rdr tunnan och rågen tilll 7, 8 å 9 rdr, för att kanske påföljande sommar återköpas till 18 å 20 rdr, och då jordbrukarens enda förlagskapital låg i den allmänna diskonten, med dess omsättninar hvar sjette månad samt thy åtföljande fverränta och provisioner. I den tiden behöfdes det ej heller mer än ett enda missväxtår, för att uppfylla landsvägarne med hungrande och uthungrade skaror, tillhörande den klass, i hvars något förbättrade lönevillkor man söker en af anledningarne till det närvarande betrycket. Men man hade en tröst i den tiden, som man nu saknar, nemligen i den lilla bränvinspannan , till husbehof; man saknade visserligen mat och kläder, men man hade dock — bränvin. Nej — låtom oss ej tala om den förflutna tiden såsom bättre, utan vara tacksamme att vi ej behöfva genomgå samma pröfningar som våra fäder. Låtom oss ock, med manlig kraft, söka inom oss sjelfva utvägar till att lätta den börda, hvarunder mången nu svigtar, men akta oss för charlataner, som bjuda på recepter, hvilka blott skola förvärra det onda. Landets rika gröda, hvaraf en del blifvit lyckligt inbergad, lemnar alla utsigter till en snart intridande betydlig lättnad i fråga om penningetillgången. Må man begagna denna inträdande bättre tid ej till ötverdåd, utan till ökad försigtighet. När penningar bjudas, hvilket nog kommer att ske, må man icke låta sig förleda att emottaga dem annat än på vilkor, som ej göra deras återgäldande förenadt med ängslan och trakasserier, dervid räntefoten i sjelfva verket spelar en jemförelsevis mindre rol än betalningstiderna. Endast på denna väg skall jordbrukaren, likasom industriidkaren i gemen, kunna frigöra sig från den hänsynslösa behandling, hvarför han nu är ofta utsatt från deras sida, som förfoga öfver penningar, af hvilka mer än en är så beskaffad att han ej nöjer sig med att uttaga höga räntor, utan dessutom vill förödmjuka den lånebehöfvande. Ingen! försakelse, ingen ansträngning må anses nog stor, för att afskudda sig ett så bittert och förhatligt ok. Det är — må vi ej glömma det — den goda tiden sådant låter sig göra. Sjelfbeherskning och försigtighet då, jemte arbetssamhet och sparsamhet, och Sverges jordbrukare skola icke behöfva för andre gången dricka bekymrens och förödmjukelsens bittra kalk. Men dessa moralisk vilkor äro oundgängliga, ty utan dem verka sannerligen hvarken reformer i banklagstiftningen eller nya banker eller sky ddstullar eller hvad man i den vägen må uppfinna, hvarmed vi dock ingalunda vilja hafva sagt. det icke både den ekonomi