en liflig rörelse bland de talrika segelbåtarne, t. den herrliga eftermiddagen lockar badgästerna u till sjös. Öfver allt synas glada grupper af da mer och herrar åtföljda af tjenare, som bära mat korgar och öfverplagg. Laholmens terrasser hviml. af Promenerande; och taflan förhöjes af lekande barn, skärgårdsallmoge, arbetande sjömän och köpslående fiskare. Ilvarje kotteri eller båtsällskar beger sig ombord på sin för säsongen fö i. båt, som straxt derefter lägger ut, och snart gungar man på den salta böljan. Ilulda läsarinna behagar ni taga plats bland det bå kap. det essa raders skribent befinner sig? Vi hafva en förträfflig båt, förd af en erfaren skeppare, och jag kan således tryggt inbjuda er att under några timmar sväfva omkring bland skären, buren på vindens vingar. Bland båtså pet herrskar den gladaste sinnesstämning, nt och muntra anekdoter omvexla, hvar och en måste i sin mån bidraga till nöjet, och den friska vinden samt de glittrande perlor, som det kring båtens bog fräsande skummet stundom inkastar öfver lovarts reling, förhöj sinnets spänstighet. Vi passera Killingholmen Turuskär och Långö, samt nalkas Holmen Gr der vi ämna lägga till för att bese dess tor. Branta klipphällar, urholkade och bränningens tigerklor, erbjuda en temligen obeqväm landningsplats på den sida af holmen der vi befinna oss och tyckas rynka sina pannor öfver detta afbrott i deras enslighet. Landstigningen försiggår emellertid lyckligt, och öfver de kala klipporna begifva vi oss till det inre af ön. Klipporna ligga här terrassformigt staplade öfver hvarandra samt framträda ej i skarpa och taggiga. utan snarare i afrundade former, hvilka antyda forntida vågors slipningsarbete. Plötsligt visar sig ett stort, cirkelrundt hål midt på en flat, någo sluttande platå af sjelfva centralberget; det är den största jättegrytan. Denna runda öppning, som har en diameter af nära 6 qvarter, nedtränger lodrätt i den hårda graniten till ett djup af minst åtta fot. Det ser ut som hade en titan borrat detta hål e för att lemna menniskan ett bevis på sin f. liga kraft. Denne titan heter naturen och verktygen hafva varit vattnet och graniten! Jättegrytans väggar äro fullkomligt jemna, och en liten sten, som nedkestades deruti, framkallade ett egendomligt eko. Man erfar en ofrivillig vördnad vid åsynen af en dylik företeelse, ty den är en af dessa tydbara hieroglyfer, hvarmed naturen sjelf skildrar vårt jordklots skapelsehistoria! Något längre ned mot stranden ligger en annan jättegryta eller snarare början dertill. ty arbetet har synbarligen blifvit afbrutet genom en svarfvande stenens rubbning. Sedan vi besökt den vestra sidan af ön, som eger en halfeirkelformig, långgrund vik, hvars strand betäckes af den finaste, hvita sand, gå vi åter ombord på vår båt och styra kosan till Hellsö. Skär och holmar tyckas sväfva förbi oss. vinden fris några lätta skyar uppstiga, och dyningen häfver vågorna högre, ty vi hafva nu kommit ut på Kosterfjorden, en öfverdådig sälle, hvilken ofta med gränslöst raseri söker genombryta den glesa klippkedja, som stänger honom från hans moder Katteget. Framför oss reser sig nu en hög klippö, kring hvars gråa hjessa lummiga träd vira en grönskande krans; det är vår utflygts mål, Norra Hellsö. Vi dubblera en udde och landstiga vid ett långt framskjutande klihputsprång, från hvilket vi begisva oss uppåt till det inre af ön. Här visar sig en leende tafla: En jemn, bördig däld med tvenne små gårdar, bölj ädesfält, lummiga lindar samt det hela innieslutet af trädbevuxna, höga berg på den ena sidan och det i aftonsolen glittrande hafvet på den andra. Genom denna fridfulla dal, der några bräkande lamm och en tjudrad, men högeligen upprymd kalf välkomna oss, begifva vi oss direkte till Hellsös märkvärdighet — Tjuf-Halvors håla. Emedan ni kanske aldrig förr hört Tjuf-Halvor omtalas, bör jag upplysa att nämnde individ var en ytterst djerf stråtröfvare, som för några och femtio år sedan bedref sitt ofog i dessa nejder Det egentliga fältet för hans verksamhet var dock hans fädernesland, det närbelägna Norge, och efter hvarje slutad expedition derstädes dolde han sig alltid bland Strömstadsskären samt oftast iden på Hellsö belägna hålan, som derigenom uppkallats efter honom. Jag bör derjemte nämna, att Hellsö ej ännu var bebodd vid denna tid samt att röfvaren slutligen nåddes af rättvisans arm. Utefter vackra kornåkrar och ötver en tät gräsmatta leder vår stig upp mot de branta klippor, som bilda porten till hålan, Nu stå vi vid målet, och en mörk, trång öppning visar sig i berget. Öfver kaotiskt kringkastade klippblock, hvilka bilda en naturlig förskansning. klättra vi upp till denna öppning och intränga i berget. Denna vandring är ganska besvärlig för damer, men er möda belönas af den syn, som möter edra blic Ofantliga, flata hällar, hvilka tyckas hafva blifvit löskilade från hufvudberget, äro här vräkta öfver hvarandra och bilda flera sammanhå ide, mot och vind skyddade kamrar Tjuf-Halvors fordna våning. I en af dessa hålor ligger en stenhäll, hvilken röfvaren begagnat som eldstad, och der man ännu finner aska samt träkol. Men vi hafva ej tid att uppehålla oss länge här, ty den sjunkande solen manar till uppbrott. Vi följa soten af den trädbeväxta bergsträckan, lindarne blifva allt talrikare och lummigare, vi hvila några ögonblick i den naturliga berså, dit fru Carlän förlagt en gripande scen i sin roman , Ett ryktesamt plocka vildt växande kaprifolium, ett prof på Hellsös serdeles rika flora. Några minuter derefter befinna vi oss åter ombord på vår båt, seglen svälla och de fräsande vågorna tumla öfver hvarandra samt tyckas täfla om att få skjuta vår farkost framåt mot Strömstad, som ligger der borta, längst in i viken, belyst af qvällsolens sneda strålar, medan halfmånens bleka ski förstulet framblickar bakom en sky, likasom för att se om ej dagens drottning ännu försvunnit bakom horizonten. Au revoir! SN.