Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juli 1866, sida 2

drIITL; mell Svarare nal der vårit åbt Komma till en klar uppfattning rörande orsakerna till det onda och hotemedlen derför, is En driftig och sakkunnig man kan under lätta kreditförhållanden öfvertaga enI god affär — t. ex. fabriksrörelse — medsl ringa eller intet kapital, och lyckligen brin-t ga den igenom samt kanske derpå slutligen samla förmögenhet. Många äro de som : tagit sig fram på detta sätt och mången nu rik man, som talar med ogillande om de lättsinniga affärer, hvari personer ,,nu för tiden inlåta sig, skulle, om han såges sig tillbaka, finna, att han sjelf börjat på samma sätt. ( Men om i denna begynnelse en kreditrubbning inträder, så är mannen förlorad; han måste, när inventarieoch driftkapial icke längre stå honom till buds, gå ifrån ! fven den fördelaktigaste rörelse, sedan har förgäfves kämpat för att besegra svårigheterna, en kamp, som utan tvifvel är förenad med stora bekymmer, som brutit mången mans bästa kraft. l Kreditförhållandena hafva, vid, vissa tider, varit i Sverge så gynnsamma, att personer hafva kunnat köpa betydliga egendomar, utan att ega något kapital. Krediten har måst sålunda anlitas i allt: för afbetalning å köpeskillingen, för inventarier och de dagliga utgifterna. Här erfordras, äfven under goda tider, en stor affärsskicklighet, jemte duglighet i gt, för att under sådana omständigheter slå sig igenom. Men inträffa finansiella rubbningar, så är ställningen ohållbar. Nu uppstår naturligtvis en bitter klagan öfver , betrycket, men man borde i första rummet beklaga sin egen obetänksamhet. Det torde vara få länder i verlden, hvarest man kunnat med så litet kapital inleda så stora affärer som i Sverge. Långtifrån alltså att våra kreditförhållanden varit dåliga, hafva de mången gång varit alltför goda, särdeles hvad angår inköp af jordegendom. Kastar man t. ex. blicken till det ,,rika England, så möter der det kända faktum, att en arrendator (farmer) bör äga 3 äå 4,000 st. i kapital för att kunna öfvertaga en gård på en 109 tunnland. I det vi alltid bestridt och fortfarande!Ä bestrida det ofta upprepade talet om deJ 4 i onaturligt uppdrifna egendomspriserna, ett tal, som är 20 år gammalt — så vända vi påståendet derhän, att köparne haft alltför otillräckligt kapital att kunna rätt tillgodogöra sig egendomens inre hjelpkällor. Och när han det ej kunnat, har naturligtvis afkastningen ej motsvarat köpeskillingen, alldraminst när de oundgängligaste kapitalen skolat upplånas på korta tider till hög ränta. Hirt ligger, efter vårt förmenande, första och hufvudsakliga grunden till det ofta ( omtalade ,,betrycket. Sedermera komma dertill flera ytterli-. gare anledningar: en för stor lefnadskos nad, bristande insigt och arbetsamhe m. m,, hvilket isynnerhet gäller den s. herremannaklassen, som tillägnat sig vissa med dels den verkliga bildningen, dels halfbildningen förenade vanor och ovanor, de der icke stå väl tillsammans med inkomsterna. Så har denne herreman, till följd af gamla traditioner, som blott i någon mån blifvit besegrade, icke blifvit van att sjelf deltaga i arbetet, i spetsen för sina tjenare, hvadan ock den egentliga skillnaden mellan herremannen och bonden legat deri, att den förre, såsom det heter, ej behöst arbeta — Detta har gällt ej lj blott den store gårdsegaren, hvars helaf S tid tagits i anspråk för ujpsigt, räkenskaper m. m. (att ej tala om lånetransaktioner), ntan ock om den mindre jordbrukaren, som skulle hafva mått betydligt bättre, både till helsa och kassa, deres han ej ansett deltagandet i kroppsarbete vara under sin värdighet Huru kommer det Ull, frågade en herreman sin granne, en dugtig bonde, .,att jordbruket bär sig så bra för Er, då det ej vill gå för mig Anledningen torde vara — blef svaret — att när Ni till Edra drängar; gå! så säger jag: kom! När herren, menade bonden, sade til na arbetare: gå och uträtta det och det — så säger bonden: ,kom och följ mig i arbetet.Kroppsarbetet är en herrlig sak, nyttig för helsan, lifvande för sinnet, fruktbärande i ekonomiskt afseende — men herremannaklassen har i alla tider afstått från dessa fördelar för sin värdighets skull. Det är allt traditioner från de tider, då endast slafven kunde användas till sådant arbete, 1. och då herren var jägare, krigare — eller andlig arbetare, hvilket sednare hadel mycken sljägtskap med ordet lätting.j f ; i ( ; örhallandena äro dock på väg till ett bättre. Varma och vältaliga röster hafva längesedan höjt sig till häfdande af arbetets ära; åtskilliga förståndiga föräldrar låta sina söner lära yrken, eller tillåta dem, (ty de önska, vid en viss ålder, ingenting! högre) att deltaga i landtmannagöromål; en och annan jordägare håller sig ej sjelf)! för god att köra sin plog — men sänni återstår mycket innan de falska och förderfliga fördomarne blifvit besegrade. En idel, gammal man, hvilken lidit djupt: af detta jordbrukarnes betryck., hvarom nu talas, men som trodde att det var ej, hos staten och institutionerna man borde sö-. ka bot, utan hos individerna sjelfya — ta! lf Å 1 lade en gång i detta ämne med aflidne konung Oscar. Det blef ett långt och vänligt samtal, derunder konungen lyssnade med största uppmärksamhet till den gamle herrens tal. Uppmunirad deraf, utropade slutligen denne: ,Det är Eders Maj:t, som skall föregå med exemplet. Låt prins August öfvertaga Stjernsunfd, gifta sig med en god borgerlig flicka och arbeta sin gård såsom en lycklig och duglig odalman. Pet vore ett kraftigt sätt att gikva arbetet dess heder. Konungen svarade leende: ,,Carl skulle kunna göra detta, men icke August. ; Thorsten Rudenschöld — det var han,!: som emottog svaret — kunde deremot inl genting invända, od Den karakteristiska anekdoten är ickef fränmande för denna framställaing. Tyll : t den kinsla, som dikterade samtalet och uppmaningen, var ingen annan än Just I San f dan sorahrnkande herremannens