Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1866, sida 1

— Vi måste nu hemta sacklorna och de öt riga verktygen; jag förmår inte längre uthärda denpa själsspänning, Figueras for med handen öfver sitt bleka ansigte och mumlade: — Besynnerligt! — Jag känner en oro, som jag ej kan förklara. — Ja, ni har rätt, — for till verket! . Båda två begåfvo sig således tillbaka till kistan och hemtade facklorna och ett par hackor, hvarefter de återvände till hålans öppning. Medan Figueras slog eld för att tända facklorna, såg Gjörwell på sitt ur. Det visade på half tolf. — Facklorna voro nu tända och Gjörwell emottog den ena. men just som de beredde sig att intränga i öppningen, vände Figueras sig om, gick några steg åt sidan och fattade sin bössa, hvilken han hängde öfver skuldran, utan att han sjelf gjorde sig reda för motivet till detta försigtighetsmått. — Gjörwell, som i sin feberaktiga otålighet redan hade begifvit sig in i gången, märkte ej Figueras handling, vid hvilken han i alla fall ej skulle hafva fästat något afseende, och utan att se sig om efter sin följeslagare skred han i nedböjd ställning långsamt framåt vid facklans matta, blekröda sken. I början af han blott de skrofliga stenyäggarne, hvilka emnade honom ett knappt utrymme, och mot hvilka fackelskenet bröt sig, då det träffade de skimrande sapetferna af någon kristall. Gången förde något ät venster och sluttade nedåt, hvarigenom den äfven blef högre vid hvarje steg. Plötsligt stannade Gjörwell slagen af häpnad, Han stod vid ingånen till ett ofantligt, af naturen danadt hvalf, hvars unkel hans fackla ej förmådde skingra, och hvars tak samt bakgrund sålunda tycktes förlora sig i det dändliga. Botten af detta hvalf var beströdd af nedrasade klippblock, åtminstone så långt facklans ljuskrets sträckte sig, och öfver sig såg den äpne mannen otandiiga klipgstycken, hvilka sköto ut från sidoväggarne och likasom tycktes sväfva i