uppmärksamhet på de nu rådande kreditmissbruken, hvilkas afhjelpande låg i industri-idkarens egen makt. Hr Lindborg (målare i Stockholm) talade förl: frihet i alla näringsoch tullförhållanden, men trodde att bildningen icke stod på någon hög fot J! bland hyndtver karne. Hr Arnel (skräddare i Stockholm) förordade ! I S sådana föreningar, genom hvilka man af små kapitaler kan småningom skapa stora och rekommenderade sparoch lånekassor, bildade af industri-J: idkarne sjelfva. Association vore i det fallet enl: mäktig hjelpare. 4 Hr Frykblad (bokbindare i Stockholm) hem-i stälde om ej brist på rörelsekapital vore förnäm-J sta orsaken att handtverkerierna ej blomstrade som 1 de borde. Denna brist kunde troligtvis afhjelpas genom associationer. Hr Hägg (skomakare från Upsala) hade trott att mötet förnämligast skulle afse handtverkerierna och att det skulle sysselsätta sig med frågan. huru handtverkarne måtte ega bestånd under nu-Ji varande författningar. Den stora industrien borde! icke hafva något att göra med detta möte, ty den bergar sig nog sjelf. En mängd nya teorier hade, enligt talarens äsigt. kommit öfver oss. Vi bo dock i ett litet land, som varit isoleradt och bör så förblifva, ty det bär sig icke att efterapa dej: stora länderna. Vi må först och främst tillgodose mästarens, gesällens och lärlingens existens. Talaren hoppades äfven att statsmakterna må komma handtverkerierna till hjelp med skolors inrättande o. s. v. Jordbruksnäringen har förstått göra sig mycket till godo. Den har landtbruksakademien, landtbruksskolor, hushållningssällskaper m. m. Men handtverkerierna sakna motstycken till dessa institutioner. Talaren trodde ej på nyttan af associationer. Sådana kunna kanske gå så länge de äro nya, men icke kunna de bära sig i längden. Talaren varnade ytterligare för alla stora teorier. Sedan diskussionen öfver första punkten förklarats slutad, blef följande af hr Grafström formulerade resolution af mötet antagen: ö I enlighet med de öfver första punkten afgifna yttranden uttalar mötet såsom sin åsigt, att de industriella yrkenas utveckling befrämjas bä genom befordrande af allmän undervisning; genom införande af större och lämplig fördelning af arbetet; genom mera begagnande af rå kraft, maskiner och förbättrade verktyg; genom konsumtionskreditens inskränkande; samt genom association i tillverkning och associationsbanker. Den andra frågan, som derefter företogs till behandling, lydde sålunda: ,Aro, under nuvarande förhållanden, handtverksföreningarna obehöfliga för yrkesskicklighetens vidmakthållande och förkofran, eller böra utlärlingar, såsom hittills efter aflagda prof, af sådana föreningar förses med gesällbref, motsvarande intyg om deras arbetsskicklighet och uppförande? Hr Hägg uttalade sig genast för gesällbrefven, hvilka äro hedersdiplomer för handtverksynglingen och gifva denne ett mål, dit han kan sträfva. Hr Schuldheis var af motsatt mening och kunde ej finna att gesällbrefvet gjorde det ringaste till; arbetsskickligheten. Om det också utdelades med aldrig så stor samvetsgrannhet, berodde det dock på subjektiva åsigter. Konsumenten frågar också , aldrig efter betyg, men väl efter arbetets resultat. Kapten Björkman trodde att hr Schuldheis gått något för långt, och man kunde ju på samma grund, som den sistnämnde anfört, säga att skolungdomen ej heller behöfde betyg. Talaren kunde icke finna någon olägenhet vid betygs utdelande, men väl många fördelar. Den som är försedd med betyg får väl på fremmande ort förr sysselgsättning än den som icke kan uppvisa sådant. ! Såvida ej all täflan är skadlig, är väl täflan om betyg ej heller skadlig. Man bör akta sig för att med ogräset upprycka äfven den goda säden. Sedan de flesta öfriga talare, bland hvilka voro hrr Landqvist, Arnell. Granlund, Grafström, Lindborg och Frykblad, uttalat sig i samma riktning som kapten Björkman, blef följande resolution antagen: Mötet anser, med afseende på andra punkten, det vara nyttigt och lämpligt, att handtverksföreningar i städerna finnas, och att de till de utlärlingar, som det åstunda, meddela intyg, motsvarande gesällbref, utvisande deras arbetsskicklighet och uppförande under lärotiden. Om den tredje frågan: , Vore det ej; önskvärdt, att ett samband imellan nuvarande och framdeles blifvande handtverksföreningar åvägabragtes för åstadkommande af enhet i deras syfte och likformighet i sättet för deras sträfvanden, samt huru! skulle ett sådant sampand kunna åstadkommas? yttrade sig endast kapten Björkman, i enlighet med hvars yttrande mötet såsom resolution antog följande: Med erkännande af den stora nytta, som genom ett samband mellan nuvarande och framdeles blifvande handtverksföreningar kan åstadkommas, anmodas styrelsen för Stockholms handtverksförening att genom spridande af denna förenings stadgar! söka åstadkomma likformighet i sättet och enhet i syftet för samtliga handtverksföreningarnas sträfvanden, samt att ler der ning må utgå till de mindre städer, der handtverksföreningar ej kunna komma till! stånd, att dess industriidkare må ingå uti en närbelägen stads handtverksförening. Efter denna resolutions antagande, afbröts mötet för ett par timmar. Förhandlingarna började åter kl. 4 e. m., då fjerde punkten föredrogs: .Är det ej för ordnings vidmakthållande nödvändigt, att, då arbetare antages, betyg företes från föregående arbetsgifvare, och äro kontrakter emellan arbetsgifvare och arbetare i allmänhet af behofvet påkallade? I anledning deraf uppstod diskussion, hvarunder en och annan, ibland dem hr Schuldheis, talade mot betygens nödvändighet, men flera talare önskade sådana betyg öfverallt, och ibland de sednare kapten Björkman, hrr Granlund, Lindborg, Årnell, Tobias Johnsson (mekanisk fabrikant i Stockholm) och Lundh (bokbindare i Stackholm). Den åsigten uttalades dock i allmänhet, att en tid skall komma, då arbetarens hildning blifvit sådan, att betygen äro öfverflödiga, men att den tiden ännu icke är inne. Några talare önskade en betygsbok, andra tyckte att man kunde nöja sig med skrifna pappersblad. Slutligen antog mötet följande resolution: För ordnings vidmakthållande är nöd