Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juli 1866, sida 1

Dessa ord, som gjorde ett afbrott i den pinuuma och hemska tystnaden, aterkallade spanjoren till sig sjelf. Han gjorde en våldsam ansträngning för att skingra de mörka tankar, som plågat honom, och svarade: — Jag började frukta det, men jag ser nu att vi gått rätt. Framåt således, fortfor han till negrerna och intog sin förra plats, ehuru ett stycke framom dem. Föröfrigt hade han så noga inpr lat vägen i sitt minne och observerat så många igenkänningstecken, att han ej befarade att förirra sig. Den lilla truppen skred åter framåt under tystnad bland de af stjernljuset matt upplysta klipporna och uppnådde slutligen den punkt, der det runda lavablocket hade hvilat. Här stannade Figucras, och emedan köpmannen anade hvar de nu befunno sig, skyndade han fram till spanjoren och betraktade med intresse den lilla platån. Negrerna satte emellertid kistan ned på marken, emedan de sågo sin herre ifrigt samtala med spanjoren. De kunde likväl ej höra hvad de båda männen yttrade, emedan de befunno sig på något afstånd från dem, och samtalet fordes med låg röst. I detta ögonblick började månen höja sig öfver horizonten och förstärkte den spåklika helysningen mellan klippmassorna. Syrsornas gälla gvitter, nattvindens ihåliga tjut mellan de talribe urholkningarne och bränningarnes aflägsna dån voro de enda ljud, som störde den högtidliga tystnaden på detta naturens slagfält, och de båda svarta, som i likhet med hela sin race voro fallna för vidskepelse, kände sig intagas af en hemlighetsfull bäfvan. Högt uppe i den blå ethern aftecknade sig de högre klippornas toppar, af hvilka några glänste likt silfver i månskenet, medan dälderna gapade under dem likt ofantliga, kolsvarta grafsar. (Forts.) äg