Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juli 1866, sida 1

UTRIKES. ITALIEN. Efter slaget vid Custozza, och ännu mera efter Österrikes afträdande till Frankrike af Venetien, hafva såväl italienska armåeens som den italienska diplomatiens förhällanden synts temligen obegripliga. kn korrespondens från Bologna af den 14 dennes lemnar något ljus häröfver; i den säges nemligen: , Såsom jag redan i ett bref från Milano antydt, tanns i konungens hufvudqvarter ett litet, men mäktigt parti, till största delen bestående af piemontesare, af hvilka Lamarmora företrädesvis ville se konungen och sig omgifven, ett parti, som hade stor benägenhet för afslutande af ett vapenstillestånd, och hvars enda vilkor var att få besätta två af fyrkantens fästningar. Utsigt var älven för handen, att detta vilkor från Frankrikes sida skulle beviljas, åtminstone lärer baron Malaret hafva uttalat sig i denna syftning. Alla ministrar, specielt: Berti, Scialoja och Cortese, röstade för detta program. Ricasoli och utrikesministern voro de enda, som voro afgjordt deremot, och Frankrike hotade att besätta Venetien. Ministerpresidenten gaf likväl icke efter. Från hufvudqvarteret lemnade man honom utan närmare underrättelse om Victor Emamuels beslut, och då telegraferade han till konungen: Ers Majestät, jag är af den åsigten, att Italiens krona är af mera vigt, än Piemonts. Äfven med preussiske konseljpresidenten stod Ricasoli fortfarande i omedelbar telegraf-förbindelse. Ricasoli fordrade icke allenast, att Österrike skulle underhandla direkt med Italien och att fästningsfyrkanten genast skulle utrymmas, utan gjorde äfven anspråk på afträdandet af Syd-Tyrolen. Man tog naturligtvis illa upp detta i Tuilerierna, men Ricasoli vacklade icke. I ett . ministerråd uttalade åtskilliga af ministrarne sina farhågor för ett krig med Frankrike, men Visconti Venosta, understödd af Ricasoli, sökte öfvertyga dem, att Frankrike endast hotade, men skulle eller kunde icke göra något annat. Straxt erter detta ministerråd reste Jllkasöli till konungen, och, efter en längre öfverläg egning med honom, begärde han sitt afsked, såvida icke konungen undertecknade en tydlig och ganska energiskt affattad depech till kejsar Napolcon. Konungen, som straxt förut telegraferat till Ricusoli: -, Cher baron, la situation est trå grave: vöner tout de suite, je vous en prici, lät nu öfvertyga sig och fordrade fästningsfyrkanten och Syd-Tyrolen. Straxt derefter fick Cialdini befallning att oförtöfvadt framrycka, hvilket var så mycket lättare, eftersom österrikarne redan dragit sig tillbaka. Tillika sändes grefve Arese till Paris, för att så mycket som möjligt insockra pillerna. Så yttrade sig min sagesman, och, jag upprepar det på nytt: han bör vara noggrant underrättad. Hiibner, Österrikes ambassadör i Rom, hade det otacksamma uppdraget att meddela den helige fadren Venetiens afträdande till Frankrike. Detta meddelande gjorde ett så starkt intryck på Pius IX, att han svarade: ,,Gud vare tack, så är det snart ute med allt. Han satte sig derefter i en ländstol och betäckte ansigstet med händerna, liksom ville han gråta. : Några dagar efteråt hade grefve Sartiges. Frankrikes ambassadör, en audiens, under hvilken han talade om de förestående förändringarne i Norra Italien. Den helige sadren yttrade då bland annat: Endast