Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juli 1866, sida 3

för all annan. Ombordsaltning är dessutom våra fiskeriers framtid beroende Naturligtvis kommer ej fisket ån hvarken ill islandska, enge sålänge fiskaren ha hem flera gånger på sommaren, nu betingadt af nödvändigheten att lemna fisken i användbart tillstånd och deraf att ej större fartyg anskaffas än som nätt och jemnt rymmer så pass som man vågar fiska utan risk att hela lasten skall förloras. När deremot saltning ombord blir allmänt införd, så komma kapitaler fram, för att söka mångdubbla afkastningen, hvilket kan bäst ske derigenom att fisket bedrifves hela tiden utan att segla bort tid för flera lossningar, hvilket fordrar större fartyg (utlänningen har ända till 100 låsters fiskefärtyg) och dyrare utredning, men möjliggör lastning af huru mycket fisk som kan fångas på en 6 månader, och att vårt fiske blefve en stor affär, oberoende af en hop småsinnade småkrämare (tyranner) ute i skärgården, samt att vår fisk och våra fiskare vinna det erkännande båda förtjena. Nu höres hvar dag: ,Det duger ej med stora fartyg, de små måste åter tagas till(Ett. stort ,,Storeggen om 38 läster går i år på Wenern, och de andra 4 af olika storlek komma kanske att följa exemplet.) De stora fartygen äro för dyra att hålla etc. Min åsigt deremot är: Vår storfiske bör drifvas med så stora fartyg att om vår Herre ger full last och salt medföres, man ej behöfver sluta fiska förr än fartyget blir fullt och med detsamma — betaldt. I stället att, som nu sker, segla med små slumpar s. k. färsk fisk. skulle våra stora fartyg gå på aflägsnare fiskrika bankar och icke komma hem förr än fartyget är fullt. Så drifva amerikanare sitt fiske. När ett fartyg, der vanligen öfver 100 tons, går ut på expedition, så kommer det hem när det fått last, icke förr.