Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juli 1866, sida 1

nennes själ, medan hon satt blek och tyst på sofan med handen tryckt mot sitt hjerta. Gana, som såg hennes tvifvel, fortfor med af nyvaknadt hopp darrande röst: — Kanske kunna några få ord förklara allt. Den sköna Rosa Riom hatar mig, jag vet ej hvarör, och kanske att hon, — men nej, det är omöjigt! — Emellertid måste vi söka förklara denna nemlighet. Om jag blifvit anklagad, måste man ifven bevilja mig rättigheten att försvara mig. Iillt mig således att få berätta tilldragelsen på valen, det enda, som kan tjena oss till utgångsDqunkt. Alma gjorde en jakande åtbörd utan att invända något, och denna lilla omständighet ökade nans hopp. Han tog således plats bredvid henne på sofan och skildrade omständligt tilldragelserna på mr Rioms bal. Han omnämnde dervid den påfalande artighet Rosa visat honom och ansåg detta såsom orsaken till TEtangs taktlösa handlingssätt, y han hyste den fasta öfvertygelsen att det var ofvannämnde herre, som förorsakat händelsen med emonaden. Derefter omnämnde han sitt misslyckade försök att vinna Rosas förlåtelse, och att han ej för henne dolt huru detta sårat honom. I få ord skildrade han sedermera duellen och slutade: — Det enda jag kan förebrå mig är att jag, harmsen öfver er tillbakadragenhet under min sjukdom, ej uppbjöd allt för att få en förklaring. Jag borde hafva insett att min tystnad kunde tydas som brist på ömhet. Alltefter som Gana talade började Alma se allt klarare i denna sak. Hennes qvinliga instinkt och kännedom om Rosas karakter sade henne genast, att denna sköna och nyckfulla qvinna önskat få räkna Gana bland sina beundrare. Hon kände sitt kön tillräckligt för att inse att orsaken till Rosas hat mot Gana var hans kallsinnighet. (Forts.)