Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juli 1866, sida 1

öfver detta hyckleri och svarade med en bitterhet, som var fremmande för hennes milda väsen: — Ja, jag förstår, likasom man återgår till ett första experiment sedan andra missiyckats. Men detta samtal har räckt längre än det borde. Farväl, mr Gana; jag önskar-er all möjlig lycka och själslugn. Med dessa ord ämnade hon aflägsna sig. Men Gana, som insåg att hela hans framtid berodde af detta ögonblick, fattade med mildt våld hennes hand och fortfor med värma: — Nej Alma, så böra vi ej skiljas! Ehuru ni ej längre egnar mig en känsla, som gjort mig så stolt oeh lycklig, får ni likväl ej hysa något agg till mig, ty jag kan öppet möta er blick i det medvetandet att ej hafva begått någon handling, som kunnat ådraga mig er rättvisa vrede. Edra ord äro mig således en gåta; jag inser blott att en annan intagit den plats jag förr var så lycklig att ega i ert hjerta. — En annan, säger ni? utbrast Alma bleknande och drog häftigt tillbaka sin hand, och det är ni, som gör mig denna oförtjenta förebråelse, ni, som sjelf — Härvid tystnade hon och vände sig bort, synbarligen häftigt upprörd. Men Gana hade hört nog. Denna afbrutna mening gaf honom visshet i hvad han förut dunkelt anat, och han återtog ifrigt: — För Guds skull, fortsätt! Jag anar att vi båda äro offer för en listig komplott. Tala, jag besvär er, på samma gång som jag vid min mors minne högtidligt försäkrar er, att jag aldrig upphört och aldrig skall upphöra att älska er! Dessa ord trängde till djupet af Almas själ, ty man vill så gerna tro hvad man hoppas. . Men kunde hon väl betvifla Rosas ord? Allt hade ju bestyrkt dem. Ganas duell, herr Rioms ord och betydelsefulla : leende vid middagen, Ganas långa tystnad, Rosas sista bref, allt framstod tydligt tör