Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juli 1866, sida 1

ket genom sin obesvarade kärlek för Rosa? Tänkte nan någon gång på barndomsväninnan? Dessa tankar genomflögo hennes hjerna, då hon plötsligt hörde ett lätt prassel mellan trädens grenar. Hon blickade upp, och Gana stod framför henne. Almas öfverraskning var så stor att hon några ögonblick satt orörlig, med sina stora ögon riktade på den unge mannens bleka, aftärda och sorgsna ansigte. Men plötsligt föll det henne ir att hon fastnat i en snara; vid denna tanke strömmade blodet till hennes ansigte, och hon reste sig upp, hög och stolt som en förolämpad Juno. Gana insåg genast hvad som föregick inom den unga flickan och sade med fast röst: — Miss Gjörwell, jag finner nu sjelf med djup. smärta att min närvaro är er förhatlig. Jag ämnade ej förebrå er detta, ty ingen kan befalls öfver sitt hjerta, men jag ville, innan jag för all tid lemnar denna ö, ännu en gång återse mir barndomsväninnas för mig oförgätliga drag och säga henne mitt sista. farväl: : : Det läåg så mycket manligt allvar och djur sorgsenhet i den ton, hvarmed dessa ord yttrades att Alma kände sig rörd dervid. — Ämnar ni således lemna oss? frågade hon — Denna trakt, der jag upplefvat de lyckli gaste dagar af mitt lif, är mig numera förhatlig sedan jag sett min trogna kärlek gäckad och mit hopp sköfladt. — Jag beklagar er uppriktigt, svarade Almå i den tanken att han syftade på sin försmådde kärlek tillRosa, men säkert skall tiden och nys förhållanden mildra er smärta, Ni män äro lyck ligare än vi qvinnor; ni kunna glömma. — Vi kunna glömma mycket; men aldrig der kärlek, som vaknat med vår första tanke, återtog Gana. Denna gång par anspelningen så tydlig, at Alma insåg att den gällde henne. Hon barmade