Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juli 1866, sida 2

var det hennes faders växande förtroende och loftal öfver fremlingen, hvilka hos henne framkallade denna skygghet, ty Ganas bild fanns ännu qvar i djupet af hennes hjerta. En sådan qvinna som Ålma glömmer ej så lätt en långvarig, på aktning orundad kärlek. Ganas trolöshet, hvilken blifvit med ett sådant sken afsannolikhet framställd för henne, sårade henne visserligen djupt, och hennes sjungfr liga stolthet förestafvade henne det handlingss hon sedermera hade iakttagit mot honom, — men under denna skenbara köld glödde hennes tillgifvenhet lika varm som förr, och hon uppbjöd allt för att besegra denna svaghet, som hon förebrådle sig. Stundom anklagade hon sig likväl för att hafva dömt utan att hafva hört den anklagades försvar: — men minnet af Rosas besök och Ganas tystnad under de sista veckorna frikände henne nsör henne sjelf. Hennes sordna amma, gamla Dido, hvilken var den enda, som kände hennes hemlighet och märkvärdigt nog äfven bevarat den, senomskådade likväl tydligt sin älskade herrskarinnas hjerta, och detta hade ingifvit henne mod att, oaktadt Almas uttryckliga förbud, föranstalta ett möte mellan henne och Gana. Emellertid hade Figenom sitt taktfulla uppförande och den nemlighetssullhet hvarmed han omgaf dig. just begagnat de medel, som lättast bana vägen till Jvinnohjertas. Alma nödgades älven mot sin ilja att ofta tänka på denne besynnerlige man, och detta var redan mycket, då man tager i betraktande sydländskans enformiga, s lolösa is. Ofta hade hon härunder anställt jemföreler mellan den unge, ädle, 3ot vekhjertade sana, samt denne stolte, energ fremling, och huru dessa jemförelser ännu alltid hade utfallit ill den förres fördel, äfven sedan hon trodde hoom förtrollad af den sköna Rosa, så bidrogo de ikväl att föra hennes tankar på Figueras. Ofriilligt hade i hennes inre uppstått en önskan att å kasta en blick i denne mans själ, som enligt hen