Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juli 1866, sida 2

middagen skulle serveras klockan fem i kiosken, begaf hon sig dit för att ostörd läsa Rosas bref och derjemte söka hvila. Sedan hon iklädt sig en beqvämare drägt, tog hon plats i sin hängmatta och öppnade brefvet. Det var af följande innehåll: Min enda sanna väninna! Jag har så mycket att säga dig att jag helst skulle vilja göra det mundtligt, men jag måste stanna hemma i dag, och du fär således nöja dig med detta bref. Allt hvad jag har att säga kan dock innefattas i dessa ord: Jag är lycklig, — outsägligt lycklig! — Mins du vid mitt sista besök hos dig, att du kallade mig en oinskränkt herrkarinna öfver slafvar samt att nå ågon bland dem ätt kunde blifva en rebell? Din profetia har slagit in till en del, ty herrskarinnan har sjelf blifvit slafvinna. Ja: min vän, jag älskar med hela den styrka hvaraf min själ är mäktig, och jag eger den vissheten att min kärlek är besvarad. Ännu är du den enda, för hvilken jag yppat denna min ljufva hemlighet, — men du är ju också min bästa vän, och för dig har jag ej någon hemlighet. Du anar troligtvis hvem det är, som lyckats besegra detta stolta hjerta? Ja, det är Figueras, denne så öfverlägsne och hemlighetsfulle man. Redan vid vårt första möte erfor jag det lifligaste intresse för honom, ehurn han visade mig en viss köld. Jag kande ej upphöra att tänka på honom, och sedan han några gånger besökt oss härute, märkte jag till min öfverraskning att jag älskade honom, och jag har i hans blickar tydligen svarande känsla. Jag inser hvad som ännu afhallit honom från att öppet uttala sina känslor. Denne man är stolt, och han vill ej erbjuda sin kärlek, förrän han skaffat sig ljusare utsigter för framtiden. Jag högaktar dessa tänkesätt, och sör mig är det tillräckligt att vara förvissad om hans kärlek. — Arme Gäna, jag inser nog hvad han måste lida, men numera kan jag aldrig komma att för honom