Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juli 1866, sida 2

Vi afsluta dessa reflexioner med följande utdrag ur den aktade Wienertidningen Ostdeutsche Post, hvilken innehåller så bittra sanningar, att deras ostraffade publicerande endast kan förklaras genom den nu rådande stämningen af handfallenhet på höjden och missnöje på djupet. Tidningen yttra I dag kunna vi lemna fritt lopp åt de utbrott af smärta, som vi måste tillbakahålla och qväfva i går och i förgär. I detta ögonblick är slöjan ändtligen lyftad från den förfirliga olycka, som drabbat s. Mången symptom ådde under desså a sista dagar dess tillvaro, men vi kunde endast på sväfvande sätt antyda våra farhågor, för att icke förråda fälttågplanens lemlighetrDenna hemlighet är numera afslöjad för hela verlden. Denna stora mystere, denna djupt fördolda plan var ingenting annat än ett spöke utan lif. Alla de sagor, hvarmed den naiva lättrogenhetens inbillningskraft blifvit upphetsad, rörande den eller den förrädaren, som skulle sålt och förrådt den hemliga planen till fienden, hafva sin enda förklaring i allmänhetens begär att kunna finna en orsak till den förbannelse, som tycktes tynga på vår armå och dömde den till overksamhet, medan fienden från alla gränsberg nedstego i vårt land. Vi för vår del vågade påstå, att det icke fanns någon fälttågsplan alls, åtminstone ingen praktisk och hrkraftg. Och fanns det nagon, så var det den uslaste i verlden. Under det man verkstälde den, glömde eller försummade man det nödvändigaste, det mest pressande, det som ett folk, i stånd att försvara sig, aldrig kan försumma, det vill säga försvaret af landets naturliga g gränser mot den anryckande fienden. Konungariket Böhmen omgifves af en cirkel naturliga fästningar: dess berg utgöra en af naturen danad förskansning mot utifrån kommande fiender. Dessa höjder voro i vår besittning; det hade varit lätt att försvara hvarje däld i Riesengebirge mot en inträngande armå. Öfverallt i dessa trakter har försvarskriget till sitt förfogande ofantliga medel, öfverlägsna allt hvad anfallet kan åstadkomma, och vi saknade icke välrustade krigare att försvara oss. Om fienden då hade försvagat sina krafter genom en följd af fruktlösa angrepp, hade ögonblicket för oss varit inne att med ett kraftigt slag och samlade krafter inbryta på motståndarens område och dit förlägga krigsskådeplatsen. Af allt detta har ingenting blifvit gjordt. Eller rättare: det är motsatsen som man gjort. Såsom besatt af en ond ande tronade högste befälhafvaren overksam under sitt tält, ehuru omgifven af en här, som brann af verksamhetslust. I början var det endast med tvekan som fienden inträngde i våra mest industriella landsdelar. Han kände sig för vid hvarje steg, han kunde knappt tro sina ögon, när han fann, att städerna Rumburg och Reichenberg icke voro skyddade. Trefvande sig fram öfver terrängen, gick han försigtigt framåt, utvecklande med hvarje dag allt talrikare truppmassor. Emellertid fanns ingen, som motsatte sig hans framsteg. Misstänkande en snara, ilade han nu att taga i besittning höjderna vid och öfvergångarne öfver Iserfloden. I detta ögonblick, det vill säga, sedan denna fiendens manöver redan lyckats, utfärdades anfallsordern. Men under tiden hade rollerna blifvit ombytta. Våra naturliga fästningar, våra försvarslinier voro i preussarnes våld; våra soldater sändes nu att återeröfra dem. Alla fördelar, som innehaf vandet af en stark ställning mot angri paren förenar, voro öfverlemnade åt fienden, och först sedan han fått dem i händerna utan att blifva oroad, började vi anfalla honom. Krigshistorien torde knappt hafva ett mer slående exempel på en taktik, stridande mot sundt förnuft. De råaste folkslag hafva den naturliga instinkten att besätta sina berg. I Österrike försummade man den taktik, som sabinerna redan i den mest aflägsna forntid använde! Det skådespel, som vi med bäfvan betraktade vid sachsiska gränsen, upprepades vid schlesiska. Der mötte oss uppträdet vid Podol, uppträdet vid Skaltz, och alltid samma metod. Med underlägsna