Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juli 1866, sida 1

cänsla af stolthet, då han betraktade denna massa, som han ensam slungat bort från sin hundraåriga hvilopunkt. Men här var ej tid till länga fundeingar, han ville hinna ned till hamnen tillräckligt idigt för att kunna taga ett bad samt göra en udentlis måltid före negrernas ankomst, ty han inde sig hungrig samt var betäckt af dam och ord. Med hastiga steg ilade han således förbi stenpyramiden, passerade öfver branterna och dällerna samt anlände till hamnen ungefär klockan half sex. Ännu syntes ej negrerna till, och inom några ögonblick fradgades hamnens salta vågor mkring spanjorens breda bröst. Med hvilken njutning han plaskade omkring i det svala vattnet, wvarunder han gjorde så mycket buller som möjigt, ty det kunde ju vara möjligt att någon haj hade förirrat sig hit in. Stärkt och likasom pånyttfödd efter det herrliga badet framtog han matkorgen och gjorde en grundlig måltid. Han öfveräinkte derunder hvad han uträttat under dagens opp, och han kunde utan egenkärlek påstå att han hade väl användt den. Dessa få timmar hade helt och hållet förändrat hans öde; på morgonen hade han varit en fattig, obemärkt äfventyrare, och den sjunkande solen fann honom egare af en furstlig rikedom, ty han betraktade grottan i ravinen numera endast såsom sitt tillfälliga kassahvalf. IIan hade ej ännu uppgjort någon bestämd plan huru han skulle gå till väga för tt bringa sina rikedomar i säkerhet, han hade blott fast beslutat sig för att göra det så fort som möjligt. Den plötsliga viss heten om hvad han förr knappt vågat hoppas utöfvade sin verkan äfven på denna så kraftfulla natur, och han förmådde i detta ögonblick ej fullfölja sina tankar. De hvirflade omkring i hans hjerna, och måhända skulle en mindre energisk person hafva erfarit ett anfall af vansinne under dylika omständigheter. Bland detta kaos af tankar framstod Alma, och Figueras sökte så länge som möjligt